Strax innan klockan ett i morse kunde jag återförenas med min familj på Kastrup. Efter drygt 33 timmars resande. En lång resa med andra ord, på grund av flera förseningar. Faktum är att alla mina tre flygresor var försenade, vissa värre än andra. Men trots förseningarna hade jag en otrolig tur som kom iväg alls, med tanke på snöovädret. Flygresan från Mexico City till Paris var ungefär tre timmar försenad (ett flyg som dagen före inte ens hade lyft) och resan från Paris till Köpenhamn likaså. Men jag kom fram, och med mitt bagage till och med.
Faktum är att inte ens resan från Veracruz till León gick som planerat. Jag skulle ha rest på fredagskvällen, och jag stod som förväntat storbölandes i kön tillsammans med Manuel. När vi väl kom fram visade det sig att planet till Mexico City var så försenat att jag inte skulle hinna med min resa till León. Med andra ord blev resan ombokad till morgonen efter; i motsats till hur man normalt brukar reagera på något sånt blev jag och M överlyckliga. En kväll till tillsammans. Det var underbart, men nog så fruktansvärt morgonen efter. Inga detaljer behövs anbående mitt ändlösa snörvlande och hulkande...
Min värdsysters bröllop i León var hemskt trevligt. Hon var himlastormande vacker, och det hela var väldigt romantiskt. Så roligt det var att få träffa min León-familj igen.
Min hemresa behöver inte ges i detalj. Huvudsaken är att jag är hemma nu, med miljoner minnen och erfarenheter mer än jag reste härifrån med för drygt fyra månader sedan. Kallt som satan är det ute, men en vit jul blir det i alla fall. Trots att det förstås var väldigt trevligt att se familjen igen så befann jag mig igår i krisläge igår av chocken att vara tillbaka till denna oerhört bekanta miljö. Det är bättre idag, har haft fullt upp hela dagen.
Men jag funderar redan på vart jag ska åka härnäst.
onsdag 22 december 2010
fredag 17 december 2010
Hejdå, Veracruz
Femtio inlägg senare (detta är exakt det femtionde) och med fyra månader spenderade här i Veracruz är det nu dags att ta farväl. Att säga att jag är ledsen och sentimental vore en grav underdrift; tårarna rinner vill jag lova. Jag ska strax avsluta min packning och vänta på att min pojkvän kommer hem från jobbet så att vi kan spendera de sista timmarna tillsammans innan mitt flyg.
Dock kommer jag inte att flyga hem till Sverige direkt; ikväll bär det av till León för att jag imorgon ska närvara på min värdsysters (från UWP) bröllop. Sedan flyger jag tillbaka till Mexico City på måndag, och vidare hem efter det.
Lustigt att det är just idag jag måste ta farväl av denna staden och Manuel. För exakt ett år sedan avslutades min turné med UWP, och jag var tvungen att säga hejdå till min cast som blivit min andra familj. Att säga hejdå blir aldrig lättare. Hela den morgonen spenderade jag bölandes, och likaså denna.
Fortfarande efter dessa fyra månader här har jag svårt att fatta att jag faktiskt flyttade hit. Att jag flyttade till ett land där jag inte kunde tala språket, ett land vars kultur är så oerhört annorlunda från Sveriges, för att bo tillsammans med min pojkvän och studera spanska. Det känns fortfarande som något jag aldrig skulle våga göra, så det är en ganska stor seger i sig, denna upplevelse. Min tid här har varit känsloblandad, helt klart. Men jag har fått erfarenheter för livet, och har dessutom lärt mig ett nytt språk. Jag har haft min sista spanskalektion och fått mitt certifikat.
Det ska bli väldigt trevligt att träffa familjen igen och att få spendera julen med dem, men det känns förbaskat sorgligt att åka härifrån, åka ifrån de underbara människor som finns i mitt liv här. Speciellt Manuel, förstås. Jag fruktar stunden när jag måste säga hejdå till honom. Jag har redan sagt hejdå till hans familj. Nej, farvältaganden blir aldrig lättare.
Nu slutar jag innan detta blir alltför sentimentalt. Har jag Internet på hotellet i León uppdaterar jag kanske därifrån. Tills dess...
...nos vemos!
Dock kommer jag inte att flyga hem till Sverige direkt; ikväll bär det av till León för att jag imorgon ska närvara på min värdsysters (från UWP) bröllop. Sedan flyger jag tillbaka till Mexico City på måndag, och vidare hem efter det.
Lustigt att det är just idag jag måste ta farväl av denna staden och Manuel. För exakt ett år sedan avslutades min turné med UWP, och jag var tvungen att säga hejdå till min cast som blivit min andra familj. Att säga hejdå blir aldrig lättare. Hela den morgonen spenderade jag bölandes, och likaså denna.
Fortfarande efter dessa fyra månader här har jag svårt att fatta att jag faktiskt flyttade hit. Att jag flyttade till ett land där jag inte kunde tala språket, ett land vars kultur är så oerhört annorlunda från Sveriges, för att bo tillsammans med min pojkvän och studera spanska. Det känns fortfarande som något jag aldrig skulle våga göra, så det är en ganska stor seger i sig, denna upplevelse. Min tid här har varit känsloblandad, helt klart. Men jag har fått erfarenheter för livet, och har dessutom lärt mig ett nytt språk. Jag har haft min sista spanskalektion och fått mitt certifikat.
Det ska bli väldigt trevligt att träffa familjen igen och att få spendera julen med dem, men det känns förbaskat sorgligt att åka härifrån, åka ifrån de underbara människor som finns i mitt liv här. Speciellt Manuel, förstås. Jag fruktar stunden när jag måste säga hejdå till honom. Jag har redan sagt hejdå till hans familj. Nej, farvältaganden blir aldrig lättare.
Nu slutar jag innan detta blir alltför sentimentalt. Har jag Internet på hotellet i León uppdaterar jag kanske därifrån. Tills dess...
...nos vemos!
måndag 13 december 2010
Min sista helg i Veracruz
Först av allt blev jag minst sagt chockad över nyheten angående den händelse i Stockholm som klassificerats som terrorattentat. Det är ingen trevlig nyhet alls, att sådana otäckheter tagit sig till Sverige. Det var ju för väl att ingen mer än idioten själv blev skadad eller värre. Låt oss hoppa att detta var första och sista gången.
Sista helgen med M är avslutad. Usch, det känns så overkligt. Så fruktansvärt fort tiden har gått här, och inte minst denna helgen. En bonus var dock att en helt ledig helg för honom faktiskt innebar en helt ledig helg; trots många falska alarm under söndagen, dvs. samtal från hans jobb, och att vi behövde lämna biosalongen mitt i en film (som dock sög) för att han trodde att han skulle behöva åka dit, så visade det sig att det inte alls behövdes. En hemskt mysig helg fick vi. För övrigt försöker jag att lite smått ignorera det faktum att jag åker härifrån på fredag för att inte börja storböla redan.
I lördags hade M organiserat en liten avskedsmiddag hemma hos hans morföräldrar, söt som han är. En hyfsat liten skara för att vara en släktträff, men dock ett flertal fastrar, en morbror, hans morföräldrar förstås, och hans mamma bland annat. M:s mamma hade gjort pambazos, det vill säga brödbullar fyllda med bönor, skinka, ost samt sallad om man så önskar, och dessutom ett tårtliknande bakverk som jag och M tagit med oss. Detta ackompanjerades av varm choklad. Mättnaden var överväldigande vill jag lova.
I söndags firades även en mycket viktig dag här i Mexico, nämligen dagen tillägnad la Virgen de Guadalupe. La Virgen är förmodligen den mest dyrkade religiösa symbolen i Mexico; hon är ungefär mexikanarnas egna jungfru Maria, och eftersom katolicismen är dominerande här firas denna dag storslaget.
Enligt legenden uppenbarade sig Guadalupe i öknen för en fattig man vid namn Juan Diego år 1531 den 9:e december. Hon bad honom att uppföra en kyrka tillägnad henne. Som ett bevis på att uppenbarelsen var äkta fick han med sig hennes kåpa att visa för prästen i byn, samt en mängd rosor han plockat på vägen. Tre dagar senare formade rosorna som låg i kåpan en bild av henne. Den 12:e december räknas alltså som hennes födelsedag, och firas runtom i Mexico. Hennes kåpa finns i basilisken i Mexico City, likaså originalavbildningen av henne, och dit vallfärdar tusentals människor för att fira hennes födelsedag där. De färdas ibland flera veckor för att kunna närvara, vissa till och med på knä.
Här i Veracruz samlades människorna runt den kyrka i staden som är dedikerad la Virgen. På vägen såg vi stadsbussar som körde på led och tutade i hennes ära, hus dekorerade med bilder av henne omgivna av blinkande ljus, och på gatan framför kyrkan var folkmassan tät bland marknadsstånden. Att komma in i kyrkan var inte ens att tänka på, utan vi höll oss till att få en liten glimt utifrån. Vi trodde att vi skulle få se när mariachibandet anlände och folket skulle sjunga Las Mañanitas (födelsedagssången, remember?) för henne, vilket är traditionen, men när vi satte oss ner med vars en ponche de frutas och frågade försäljarkvinnan om det visade det sig att det inte skulle börja förrän klockan fem på morgonen. Det hade varit kul att se, visst, men så länge ville vi inte vänta alls. Ingen av oss är religiös, så vi gjorde det främst för att få ta del av traditionen. Religiositeten här är minst sagt totalt annorlunda än i Sverige, och majoriteten av mexikanarnas högtider präglas av katolicismen.
Sista helgen med M är avslutad. Usch, det känns så overkligt. Så fruktansvärt fort tiden har gått här, och inte minst denna helgen. En bonus var dock att en helt ledig helg för honom faktiskt innebar en helt ledig helg; trots många falska alarm under söndagen, dvs. samtal från hans jobb, och att vi behövde lämna biosalongen mitt i en film (som dock sög) för att han trodde att han skulle behöva åka dit, så visade det sig att det inte alls behövdes. En hemskt mysig helg fick vi. För övrigt försöker jag att lite smått ignorera det faktum att jag åker härifrån på fredag för att inte börja storböla redan.
I lördags hade M organiserat en liten avskedsmiddag hemma hos hans morföräldrar, söt som han är. En hyfsat liten skara för att vara en släktträff, men dock ett flertal fastrar, en morbror, hans morföräldrar förstås, och hans mamma bland annat. M:s mamma hade gjort pambazos, det vill säga brödbullar fyllda med bönor, skinka, ost samt sallad om man så önskar, och dessutom ett tårtliknande bakverk som jag och M tagit med oss. Detta ackompanjerades av varm choklad. Mättnaden var överväldigande vill jag lova.
Pambazos.
Man blev mjölig om munnen av dem. M blir inte glad om han får reda på att jag lagt ut denna bilden, hihu.
Den mumsiga efterrätten. Krämen ovanpå är gjord av kondenserad mjölk, eller lechera som det kallas här.
I söndags firades även en mycket viktig dag här i Mexico, nämligen dagen tillägnad la Virgen de Guadalupe. La Virgen är förmodligen den mest dyrkade religiösa symbolen i Mexico; hon är ungefär mexikanarnas egna jungfru Maria, och eftersom katolicismen är dominerande här firas denna dag storslaget.
Enligt legenden uppenbarade sig Guadalupe i öknen för en fattig man vid namn Juan Diego år 1531 den 9:e december. Hon bad honom att uppföra en kyrka tillägnad henne. Som ett bevis på att uppenbarelsen var äkta fick han med sig hennes kåpa att visa för prästen i byn, samt en mängd rosor han plockat på vägen. Tre dagar senare formade rosorna som låg i kåpan en bild av henne. Den 12:e december räknas alltså som hennes födelsedag, och firas runtom i Mexico. Hennes kåpa finns i basilisken i Mexico City, likaså originalavbildningen av henne, och dit vallfärdar tusentals människor för att fira hennes födelsedag där. De färdas ibland flera veckor för att kunna närvara, vissa till och med på knä.
Här i Veracruz samlades människorna runt den kyrka i staden som är dedikerad la Virgen. På vägen såg vi stadsbussar som körde på led och tutade i hennes ära, hus dekorerade med bilder av henne omgivna av blinkande ljus, och på gatan framför kyrkan var folkmassan tät bland marknadsstånden. Att komma in i kyrkan var inte ens att tänka på, utan vi höll oss till att få en liten glimt utifrån. Vi trodde att vi skulle få se när mariachibandet anlände och folket skulle sjunga Las Mañanitas (födelsedagssången, remember?) för henne, vilket är traditionen, men när vi satte oss ner med vars en ponche de frutas och frågade försäljarkvinnan om det visade det sig att det inte skulle börja förrän klockan fem på morgonen. Det hade varit kul att se, visst, men så länge ville vi inte vänta alls. Ingen av oss är religiös, så vi gjorde det främst för att få ta del av traditionen. Religiositeten här är minst sagt totalt annorlunda än i Sverige, och majoriteten av mexikanarnas högtider präglas av katolicismen.
Smockfullt med människor på marknaden.
Smockfullt med folk utanför kyrkan också.
En annan del av marknaden.
Ponche de frutas.
fredag 10 december 2010
I sällskap med Ted Gärdestad en fredagseftermiddag
Jag ska fånga en ängeeel, fånga en äängeeel... Och så vidare.
Jag kom nyss hem från min sista - snyft - sånglektion på IVEC och väntar nu på att M ska komma hem han också. Min sista sånginsats gick hemskt bra, jag gav mig på Missy Higgins låt "Where I Stood", fruktansvärt bra låt. Endast min lärare och tre personer i min sånggrupp fick höra det, haha. Medlemsantalet har tunnats ut avsevärt under terminen. Det har kanske inte varit världen mest intressanta klass vad gäller undervisningen, men den har gjort underverk för min spanskaförståelse.
Jag kom förresten att tänka på - på tal om den udda konversation som jag skrev om i mitt förra inlägg - ett annat märkligt socialt utbyte. Tänk dig ett ganska flott café i centrum. Tänk dig att du går på toaletten för att utföra dina behov. Där var situationen, här följer vad som hände:
[Jag hör någon gå in i båset bredvid mig. Hon säger någonting men jag hör inte vad det är]
Kvinnan: Are you from USA? [Nu hör jag vad hon säger, men jag tänker att inte kan hon väl prata med mig?]
Kvinnan igen: Hello? Are you from USA? [Jag tänker fortfarande att hon inte pratar med mig och erinrar mig om en historia i vilken samma situation tog plats, vari den tilltalade svarar varpå personen som började ta kontakt mumlar "vänta lite du, en idiot här på toaletten i båset bredvid håller på att prata med mig"; han pratade alltså i telefon och inte alls med den som trodde sig vara tilltalad]
Kvinnan: [Knackar på väggen till mitt bås] Hello? Are you from USA?
Jag: [Fattar nu att hon pratar med mig] Oh! No, I'm not. I'm a Swede.
Kvinnan: My husband thought you were from the Netherlands.
Jag: Uh, okay. Nope, I'm from Sweden.
Kvinnan: Okay, I'll tell him that. Bye.
Alltså, ursäkta mig, men vem fasen börjar prata med främlingar sådär på toaletten? Privacy, por favor? Underhållande och oväntat, i vilket fall.
En smått komiskt sak skedde under dagens spanskalektion. Min lärare använder ofta dator och projektor för att visa bilder i kombination med den vokabulär vi går igenom. Idag pratade vi om personliga drag, fysiska och mentala, och med bilder från Googles bildsökning därtill. Hon sökte på något hemskt oskyldigt, kommer ej ihåg vad, men av någon anledning ploppade även upp en bild på, tja, en eregerad penis helt enkelt. Jag tyckte att oj, det var ju oväntat, men min lärare tyckte att det var så fruktansvärt pinsamt. Hon fnissade, täckte ansiktet och ursäktade sig flera gånger. Det tog henne säkert en minut att återhämta sig från detta enligt henne extremt pinsamma ögonblick, och förklarade sig med "vi tjejer i Mexico är inte vana vid att se sådant här alls". Intressant.
Jag kom nyss hem från min sista - snyft - sånglektion på IVEC och väntar nu på att M ska komma hem han också. Min sista sånginsats gick hemskt bra, jag gav mig på Missy Higgins låt "Where I Stood", fruktansvärt bra låt. Endast min lärare och tre personer i min sånggrupp fick höra det, haha. Medlemsantalet har tunnats ut avsevärt under terminen. Det har kanske inte varit världen mest intressanta klass vad gäller undervisningen, men den har gjort underverk för min spanskaförståelse.
Jag kom förresten att tänka på - på tal om den udda konversation som jag skrev om i mitt förra inlägg - ett annat märkligt socialt utbyte. Tänk dig ett ganska flott café i centrum. Tänk dig att du går på toaletten för att utföra dina behov. Där var situationen, här följer vad som hände:
[Jag hör någon gå in i båset bredvid mig. Hon säger någonting men jag hör inte vad det är]
Kvinnan: Are you from USA? [Nu hör jag vad hon säger, men jag tänker att inte kan hon väl prata med mig?]
Kvinnan igen: Hello? Are you from USA? [Jag tänker fortfarande att hon inte pratar med mig och erinrar mig om en historia i vilken samma situation tog plats, vari den tilltalade svarar varpå personen som började ta kontakt mumlar "vänta lite du, en idiot här på toaletten i båset bredvid håller på att prata med mig"; han pratade alltså i telefon och inte alls med den som trodde sig vara tilltalad]
Kvinnan: [Knackar på väggen till mitt bås] Hello? Are you from USA?
Jag: [Fattar nu att hon pratar med mig] Oh! No, I'm not. I'm a Swede.
Kvinnan: My husband thought you were from the Netherlands.
Jag: Uh, okay. Nope, I'm from Sweden.
Kvinnan: Okay, I'll tell him that. Bye.
Alltså, ursäkta mig, men vem fasen börjar prata med främlingar sådär på toaletten? Privacy, por favor? Underhållande och oväntat, i vilket fall.
En smått komiskt sak skedde under dagens spanskalektion. Min lärare använder ofta dator och projektor för att visa bilder i kombination med den vokabulär vi går igenom. Idag pratade vi om personliga drag, fysiska och mentala, och med bilder från Googles bildsökning därtill. Hon sökte på något hemskt oskyldigt, kommer ej ihåg vad, men av någon anledning ploppade även upp en bild på, tja, en eregerad penis helt enkelt. Jag tyckte att oj, det var ju oväntat, men min lärare tyckte att det var så fruktansvärt pinsamt. Hon fnissade, täckte ansiktet och ursäktade sig flera gånger. Det tog henne säkert en minut att återhämta sig från detta enligt henne extremt pinsamma ögonblick, och förklarade sig med "vi tjejer i Mexico är inte vana vid att se sådant här alls". Intressant.
onsdag 8 december 2010
Röd het chilipeppar i negativ bemärkelse
Nu var det dags för ännu en dag där blåsten tycks uppnå nästintill orkanstyrka. Hela ansiktet känns som att det är fullt med sand.
Jag ska ge er ett råd som jag önskar att någon hade gett mig innan jag gav mig på vad jag nu ska tipsa om: om ni ska hacka chilifrukt, använd handskar! Hela historien går som följer:
Igår var jag våghalsig och försökte mig på att laga en vegetarisk rätt med bönor i. Inte de färdiglagade bönorna på burk som finns i mataffärerna i Sverige, utan faktiska torra bönor from scratch. Detta innebar åtta timmars blötläggning och ca en timmes kokning för att de skulle få sin rätta konsistens och för att få bort de giftämnen som orsakar, um, gasbildning. Detta gick finemang tyckte jag, och konsistensen kändes rätt, men å andra sidan skulle jag inte få veta om tillagningen gått rätt till förrän efteråt...
I alla fall, bönorna skulle blandas med tomat, paprika, hackad lök och hackad chilifrukt. Jag hackade min chili, lade i lite mindre än vad det flummiga receptet kan ha angivit, och rörde om. En delikad gryta blev det, och M höll med. Dock började jag efter den avslutade måltiden få en brännande, smärtsam känsla i mina fingrar som inte blev bättre fastän jag tvättade händerna femtioelva gånger. Den intensifierades, men jag tänkte att det skulle gå över nästa dag och kröp till kojs.
Idag var det INTE BÄTTRE ALLS. Samma känsla i fingrarna, så jag fick lite smått panik och började desperat söka efter råd online. Där fanns allt från citronjuice till olivolja och handsprit. Citroner finns det inga här, bingo. Olivolja har vi inte i huset, bingo igen. Som tur hade vi en apelsin kvar, så jag baddade händerna i dess juice och följde upp detta med insmetande av vegetabilisk olja. Känslan kvarstod tills min tretimmarslektion i spanska (slutspurten nu) var över, och nu känns det mirakulöst nog mycket bättre!
Glöm alltså inte, gott folk, handskarna! Och klia er för helvete inte i ögonen (något jag faktiskt lyckades undvika).
En creepy kille kom fram till mig idag när jag väntade på bussen. Konversationen, översatt från spanska, gick ungefär såhär:
- Ursäkta, vad heter du?
- [Vill verkligen inte säga mitt namn, men tänker att det får gå för den här gången] Tinna.
- Va?
- Tinna.
- Ah. Vad gör du här? Studerar du?
- Ja.
- Hur länge till ska du stanna här?
- En vecka till ungefär.
- Inte länge till... Vad studerar du?
- Spanska.
- Okay. Skulle det besvära dig om jag frågade efter din emailadress och Facebook?
- Ja.
- Skulle det?
- Ja.
- Kan jag få din email?
- Nej.
- Snälla?
- Nej.
Konversation slut.
Förutom den gången en awkward engelskalärare började babbla om Mexicos historia för mig på samma hållplats har jag aldrig så intensivt önskat att bussen skulle komma.
Jag ska ge er ett råd som jag önskar att någon hade gett mig innan jag gav mig på vad jag nu ska tipsa om: om ni ska hacka chilifrukt, använd handskar! Hela historien går som följer:
Igår var jag våghalsig och försökte mig på att laga en vegetarisk rätt med bönor i. Inte de färdiglagade bönorna på burk som finns i mataffärerna i Sverige, utan faktiska torra bönor from scratch. Detta innebar åtta timmars blötläggning och ca en timmes kokning för att de skulle få sin rätta konsistens och för att få bort de giftämnen som orsakar, um, gasbildning. Detta gick finemang tyckte jag, och konsistensen kändes rätt, men å andra sidan skulle jag inte få veta om tillagningen gått rätt till förrän efteråt...
I alla fall, bönorna skulle blandas med tomat, paprika, hackad lök och hackad chilifrukt. Jag hackade min chili, lade i lite mindre än vad det flummiga receptet kan ha angivit, och rörde om. En delikad gryta blev det, och M höll med. Dock började jag efter den avslutade måltiden få en brännande, smärtsam känsla i mina fingrar som inte blev bättre fastän jag tvättade händerna femtioelva gånger. Den intensifierades, men jag tänkte att det skulle gå över nästa dag och kröp till kojs.
Idag var det INTE BÄTTRE ALLS. Samma känsla i fingrarna, så jag fick lite smått panik och började desperat söka efter råd online. Där fanns allt från citronjuice till olivolja och handsprit. Citroner finns det inga här, bingo. Olivolja har vi inte i huset, bingo igen. Som tur hade vi en apelsin kvar, så jag baddade händerna i dess juice och följde upp detta med insmetande av vegetabilisk olja. Känslan kvarstod tills min tretimmarslektion i spanska (slutspurten nu) var över, och nu känns det mirakulöst nog mycket bättre!
Glöm alltså inte, gott folk, handskarna! Och klia er för helvete inte i ögonen (något jag faktiskt lyckades undvika).
En creepy kille kom fram till mig idag när jag väntade på bussen. Konversationen, översatt från spanska, gick ungefär såhär:
- Ursäkta, vad heter du?
- [Vill verkligen inte säga mitt namn, men tänker att det får gå för den här gången] Tinna.
- Va?
- Tinna.
- Ah. Vad gör du här? Studerar du?
- Ja.
- Hur länge till ska du stanna här?
- En vecka till ungefär.
- Inte länge till... Vad studerar du?
- Spanska.
- Okay. Skulle det besvära dig om jag frågade efter din emailadress och Facebook?
- Ja.
- Skulle det?
- Ja.
- Kan jag få din email?
- Nej.
- Snälla?
- Nej.
Konversation slut.
Förutom den gången en awkward engelskalärare började babbla om Mexicos historia för mig på samma hållplats har jag aldrig så intensivt önskat att bussen skulle komma.
måndag 6 december 2010
Pachanga!
Så här spiffy var vi när det vankades fest för de anställda på M:s jobb.
M ifråga ser lite rädd ut på bilden, hihu. Mitt hår var för övrigt uppsatt, men det syns inte här.
Jösses, så mycket människor där var! M uppskattade det till runt 4 000, kanske mer.
Det bjöds på storslagen musikalisk underhållning i form av salsaartisten Oscar D'León från Venezuela. Folk dansade så det stod härliga till; jag och M vågade oss inte på så mycket dans dock. Alla är ju så grymt bra på att dansa här!
Huvudrätten: chiles en nogada, en typiskt mexikansk rätt just för att chilin innehåller alla färger i den mexikanska flaggan; granatäppelkärnorna för rött, såsen för vitt och koriandern(?) för grönt.
En trevlig kväll där jag fick erfara vad brakfest á la Mexico betyder!
Igår fick jag fixat mina sista julklappar. Jag och M inledde dagen med pannkakor med Nutella, och det finns inga ord som kan beskriva hur gott det var. Pannkakor - svenska, tunna pannkakor, med andra ord - har blivit standardfrukosten (eller snarare brunchen) på söndagarna. En tripp på eftermiddagen till M:s morföräldrars och mammas hus ledde till att vi kom hem med ett skrivbord med tillhörande skrivbordsstol (samt ett Wii till låns) vilket innebar att vi ökade vårt möbelprocentantal i huset med ca 70 %.
Efter en sådan mysig helg som vi hade känns det synd att det är måndag igen. Men nog om det, nu är det dags för mig att plugga spanska inför min exam imorgon. Slang, kroppsdelar, ordspråk och medicinska ord och uttryck står på schemat!
lördag 4 december 2010
Frukostinlägg
Här sitter jag i köket klockan 12:00 och käkar frukost en lördagmorgon, om det nu fortfarande räknas som morgon. Jag tog mig alltså en härlig sovmorgon. Tyvärr kunde inte M göra samma sak; han trodde att han skulle få vara ledig idag, men icke, det blir halva jobbdagen som alltid varannan lördag. Ikväll vankas det i alla fall vad jag förespår är en brakfest; företaget han jobbar för slår på stort med en fest för alla anställda, och med tanke på att en helvetes massa människor jobbar där (ca 3 000) lär det nog bli ganska packat!
Dessutom kommer ett, enligt M, känt salsaband dit och står för underhållningen. Vi kunde ju inte vara sämre vi, så hör och häpna, jag fick med mig honom för två veckor sedan på en salsalektionen! Den stackars karlen hatar ju att dansa, men ville ändå ha möjligheten att se bra ut inför sina kollegor. Vi lärde oss bara the very basics, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss med tanke på vår föga erfarenhet av salsa! Läraren var dock onödigt hård mot M, så blir det fler lektioner går vi nog inte tillbaka dit.
Jag har till och med köpt en slimmad röd festklänning och vad jag hoppas kan räknas som finskor (SKOR, alltså, inte finska kvinnor), inte bara för denna kväll utan också för det bröllop jag ska på i León innan jag flyger hem.
Igår kväll vankades Comandante Mono-gig på ett trashigt ställe som förut var en lagerlokal. Vid ingången fick alla något ritat på armen för att visa att de blivit insläppta, alla obsceniteter av olika slag. Jag fick ett hakkors. Stilfullt.
Bandet spelade ett bra gig, förutom att ljudet kunde varit rätt så mycket bättre. De fick sig en rätt hyfsad moshpit framme vid scenen, vilket alltid hjälper. Mitt under spelningen kom en kille fram till mig och frågade "Är du mexikan?". Ser jag ut som en mexikan eller? "Näee, jag är svenne", svarade jag, varpå jag fick förklara var Sverige ligger. Han tackade för sig och återvände till sin clique. Detta var bara en av kvällens random händelser.
För övrigt har mitt sinnestillstånd den senaste veckan varit lite halvt panikslaget. Det har slått mig på riktigt att jag bara har två veckor kvar här i Veracruz, staden som varit mitt hem nu i fyra månader. Det må inte låta som speciellt mycket tid, men man hinner göra sig bra hemmastadd på den tiden. Säkerligen har min käre pojkvän bidragit till detta, och det är främst detta faktum - att vi snart återigen kommer att befinna oss på helt olika sidor av jordklotet - som bidrar till min panik. Usch.
Den goda nyheten är att jag, på de här två veckorna som jag haft min nya lärare, blivit ca 100 % mer självsäker vad gäller min spanska. Med facit i hand kan jag ju tycka att det är lite synd att jag inte bytte tidigare... Men oh, vad det känns bra att inte känna sig hämmad eller bortgjord längre! Jag skämdes innan för att snacka spanska för jag visste att vad jag sa inte var korrekt, men nu skiter jag i det och gör så gott jag kan. Som man växer då!
Jag måste bara hitta något/några sätt att hålla igång spanskan när jag kommer hem, jag vill inte förlora allt det jag lärt mig. I ärlighetens namn så känner jag att jag kan mer spanska nu efter fyra månader än jag någonsin kunde tyska efter sex år. Spanskan har för övrigt ätit upp min tyska, så skulle jag försöka mig på att prata tyska nu skulle det bli spanska med tysk brytning. Aj aj.
Så fort jag är klar med min skinkmacka måste jag ta tag i städningen, a.k.a. min absoluta favoritsyssla. Tvi vale.
Hasta luego!
Dessutom kommer ett, enligt M, känt salsaband dit och står för underhållningen. Vi kunde ju inte vara sämre vi, så hör och häpna, jag fick med mig honom för två veckor sedan på en salsalektionen! Den stackars karlen hatar ju att dansa, men ville ändå ha möjligheten att se bra ut inför sina kollegor. Vi lärde oss bara the very basics, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss med tanke på vår föga erfarenhet av salsa! Läraren var dock onödigt hård mot M, så blir det fler lektioner går vi nog inte tillbaka dit.
Jag har till och med köpt en slimmad röd festklänning och vad jag hoppas kan räknas som finskor (SKOR, alltså, inte finska kvinnor), inte bara för denna kväll utan också för det bröllop jag ska på i León innan jag flyger hem.
Igår kväll vankades Comandante Mono-gig på ett trashigt ställe som förut var en lagerlokal. Vid ingången fick alla något ritat på armen för att visa att de blivit insläppta, alla obsceniteter av olika slag. Jag fick ett hakkors. Stilfullt.
Bandet spelade ett bra gig, förutom att ljudet kunde varit rätt så mycket bättre. De fick sig en rätt hyfsad moshpit framme vid scenen, vilket alltid hjälper. Mitt under spelningen kom en kille fram till mig och frågade "Är du mexikan?". Ser jag ut som en mexikan eller? "Näee, jag är svenne", svarade jag, varpå jag fick förklara var Sverige ligger. Han tackade för sig och återvände till sin clique. Detta var bara en av kvällens random händelser.
För övrigt har mitt sinnestillstånd den senaste veckan varit lite halvt panikslaget. Det har slått mig på riktigt att jag bara har två veckor kvar här i Veracruz, staden som varit mitt hem nu i fyra månader. Det må inte låta som speciellt mycket tid, men man hinner göra sig bra hemmastadd på den tiden. Säkerligen har min käre pojkvän bidragit till detta, och det är främst detta faktum - att vi snart återigen kommer att befinna oss på helt olika sidor av jordklotet - som bidrar till min panik. Usch.
Den goda nyheten är att jag, på de här två veckorna som jag haft min nya lärare, blivit ca 100 % mer självsäker vad gäller min spanska. Med facit i hand kan jag ju tycka att det är lite synd att jag inte bytte tidigare... Men oh, vad det känns bra att inte känna sig hämmad eller bortgjord längre! Jag skämdes innan för att snacka spanska för jag visste att vad jag sa inte var korrekt, men nu skiter jag i det och gör så gott jag kan. Som man växer då!
Jag måste bara hitta något/några sätt att hålla igång spanskan när jag kommer hem, jag vill inte förlora allt det jag lärt mig. I ärlighetens namn så känner jag att jag kan mer spanska nu efter fyra månader än jag någonsin kunde tyska efter sex år. Spanskan har för övrigt ätit upp min tyska, så skulle jag försöka mig på att prata tyska nu skulle det bli spanska med tysk brytning. Aj aj.
Så fort jag är klar med min skinkmacka måste jag ta tag i städningen, a.k.a. min absoluta favoritsyssla. Tvi vale.
Hasta luego!
tisdag 30 november 2010
En blåsig dag tänker jag på arbete
Det blåser så mycket ute idag att jag börjar tycka att det påminner obehagligt mycket om en viss orkan... Elektriciteten försvann ett tag, men är tillbaka nu. Dock undrar jag vad alla de högljudda smällar utifrån, från vad som låter som grannarnas hus, är. Hoppas att allt sitter kvar på deras hustak.
Efter dagens spanskalektion var jag vis och tog en taxi istället för bussen. Detta besparade mig dels en promenad på sex kvarter, dels en väntan utanför en strippklubb vars exteriör tidigare visat sig vara instabil, och dels en andra promenad hem till huset, och därav även risken att träffas av flygande objekt av varierande storlek och farlighetsgrad. Dyrare, visst, men säkerheten har väl sitt pris den också.
Dock visade sig min hemfärd bli en mycket trevlig hemfärd då min taxicaufför vad en hemskt vänlig och pratglad man. Och hör och häpna, vi konverserade under hela den dryga tjugominutersfärden - på spanska! Utan att skryta känner jag mig jäkligt stolt. Vi pratade om väder, namn, och hans jobb bland annat. Jag har varit nyfiken länge på taxichaffisarnas arbetspass, och passade då på att fråga om detta. 14 timmar varje dag jobbar han! Lite mer än vanligt för chaufförerna, då man vanligtvis delar upp dagen i två 12-timmarspass. Men jösses! Jag frågade honom om han inte var trött, och han svarade 'nejdå, och dessutom har jag tre damer där hemma att försörja'.
Efter denna givande taxifärd gav jag honom 20 pesos i dricks, vilket egentligen inte är någonting, men det gjorde hans dag. Och vår konversation gjorde min - vilken trevlig symbios!
På tal om jobb så pratade jag och min lärare om just detta igår (idag gjorde vi guacamole för övrigt, hihu). Hur gamla barnen vanligtvis är när de börjar jobba, bland annat. Hon berättade att hon - liksom många mexikanska ungdomar, om inte tidigare - började jobba när hon var 14 för att ha råd med skolmaterial. Skolan här är gratis upp till universitetet, men många familjer har ändå svårt att ha råd med de kostnader som tillkommer; böcker och skoluniformer, exempelvis. Därav är många tvungna att jobba efter skolan. Min lärare jobbade sex timmar varje kväll på en liten restaurang; hennes pappa jobbade, men hade ingen utbildning så jobbet var dåligt betalt, och dessutom köpte han alkohol för de pengar han tjänade på grund av sin alkoholism.
Normen är, liksom i Sverige, att jobba åtta timmar. Hur vanligt detta är på det stora hela vet jag dock inte, eftersom jag varje dag ser oräkneliga (självanställda) försäljare av exempelvis godis, glass, mat av olika slag, möbler som de bär runt på en kärra från dörr till dörr, grönsaker och frukt, och så vidare. De säljer det så billigt att jag antar att de måste jobba långa dagar för att ha råd att försörja sina familjer. Och även om man är anställd, exempelvis på en bensinmack, är man säkerligen beroende av dricksen eftersom timlönen/dagslönen är väldigt låg. Detta i kombination med hur vanligt det är att skaffa många barn här - ja, tufft är det säkerligen att försörja sig och sin familj, särskilt om man inte utbildat sig på universitet.
M - som har en ingenjörsutbildning från universitetet - jobbar vanligtvis runt 10-11 timmar varje dag. Ibland måste han stanna längre, eftersom han jobbar med underhåll av maskinerna på fabriken och har ett stort ansvar när det gäller att se till så att de fungerar. Ibland 15 timmar, ibland ännu längre. Några gånger har han varit tvungen att stanna mer än 24 timmar, utan rast. Så vitt jag vet finns ingen arbetsmiljölag eller dylikt som skyddar de anställda i sådana situationer.
Under min tid här har jag förstått att mexikanarna verkar jobba väldigt hårt, men klagar ytterst lite - om ens alls - på det.
Efter dagens spanskalektion var jag vis och tog en taxi istället för bussen. Detta besparade mig dels en promenad på sex kvarter, dels en väntan utanför en strippklubb vars exteriör tidigare visat sig vara instabil, och dels en andra promenad hem till huset, och därav även risken att träffas av flygande objekt av varierande storlek och farlighetsgrad. Dyrare, visst, men säkerheten har väl sitt pris den också.
Dock visade sig min hemfärd bli en mycket trevlig hemfärd då min taxicaufför vad en hemskt vänlig och pratglad man. Och hör och häpna, vi konverserade under hela den dryga tjugominutersfärden - på spanska! Utan att skryta känner jag mig jäkligt stolt. Vi pratade om väder, namn, och hans jobb bland annat. Jag har varit nyfiken länge på taxichaffisarnas arbetspass, och passade då på att fråga om detta. 14 timmar varje dag jobbar han! Lite mer än vanligt för chaufförerna, då man vanligtvis delar upp dagen i två 12-timmarspass. Men jösses! Jag frågade honom om han inte var trött, och han svarade 'nejdå, och dessutom har jag tre damer där hemma att försörja'.
Efter denna givande taxifärd gav jag honom 20 pesos i dricks, vilket egentligen inte är någonting, men det gjorde hans dag. Och vår konversation gjorde min - vilken trevlig symbios!
På tal om jobb så pratade jag och min lärare om just detta igår (idag gjorde vi guacamole för övrigt, hihu). Hur gamla barnen vanligtvis är när de börjar jobba, bland annat. Hon berättade att hon - liksom många mexikanska ungdomar, om inte tidigare - började jobba när hon var 14 för att ha råd med skolmaterial. Skolan här är gratis upp till universitetet, men många familjer har ändå svårt att ha råd med de kostnader som tillkommer; böcker och skoluniformer, exempelvis. Därav är många tvungna att jobba efter skolan. Min lärare jobbade sex timmar varje kväll på en liten restaurang; hennes pappa jobbade, men hade ingen utbildning så jobbet var dåligt betalt, och dessutom köpte han alkohol för de pengar han tjänade på grund av sin alkoholism.
Normen är, liksom i Sverige, att jobba åtta timmar. Hur vanligt detta är på det stora hela vet jag dock inte, eftersom jag varje dag ser oräkneliga (självanställda) försäljare av exempelvis godis, glass, mat av olika slag, möbler som de bär runt på en kärra från dörr till dörr, grönsaker och frukt, och så vidare. De säljer det så billigt att jag antar att de måste jobba långa dagar för att ha råd att försörja sina familjer. Och även om man är anställd, exempelvis på en bensinmack, är man säkerligen beroende av dricksen eftersom timlönen/dagslönen är väldigt låg. Detta i kombination med hur vanligt det är att skaffa många barn här - ja, tufft är det säkerligen att försörja sig och sin familj, särskilt om man inte utbildat sig på universitet.
M - som har en ingenjörsutbildning från universitetet - jobbar vanligtvis runt 10-11 timmar varje dag. Ibland måste han stanna längre, eftersom han jobbar med underhåll av maskinerna på fabriken och har ett stort ansvar när det gäller att se till så att de fungerar. Ibland 15 timmar, ibland ännu längre. Några gånger har han varit tvungen att stanna mer än 24 timmar, utan rast. Så vitt jag vet finns ingen arbetsmiljölag eller dylikt som skyddar de anställda i sådana situationer.
Under min tid här har jag förstått att mexikanarna verkar jobba väldigt hårt, men klagar ytterst lite - om ens alls - på det.
lördag 27 november 2010
Vilken kick!
Åh, vilken grym känsla det är att kunna konversera (någorlunda) på ett språk som man för tre månader sedan inte kunde prata alls! Helt fantastiskt kul.
Igår kom en random snubbe fram till mig på IVEC, kulturskolan här i Veracruz, när jag väntade på att en spelning skulle börja där vari M:s band skulle delta (en hyllningsspelning till den veracruzanske(?) kompositören Agustín Lara). Han frågade de vanliga frågorna, vart jag kommer från och varför jag var här, och så vidare, och allting skedde på spanska, inklusive mina svar. Det slutade med att han gav mig en bok som han hade skrivit själv om Veracruz historia, eftersom han råkade vara författare och råkade ha ett exemplar av sin bok i sin ryggsäck. M påstod lite bittert efteråt att han försökte stöta på mig eftersom han skrev ner sin email-adress och sitt mobilnummer i boken, men det var enbart om jag hade frågor om innehållet i boken. Lite svartis kanske?
Lite senare, när banden hade börjat samlas på bakgården där spelningen skulle äga rum, konverserade jag även med M:s vänner på spanska. Stolt!
Att jag senare på en fest hade lite problem med filmcharader på spanska är en annan femma...
Igår kom en random snubbe fram till mig på IVEC, kulturskolan här i Veracruz, när jag väntade på att en spelning skulle börja där vari M:s band skulle delta (en hyllningsspelning till den veracruzanske(?) kompositören Agustín Lara). Han frågade de vanliga frågorna, vart jag kommer från och varför jag var här, och så vidare, och allting skedde på spanska, inklusive mina svar. Det slutade med att han gav mig en bok som han hade skrivit själv om Veracruz historia, eftersom han råkade vara författare och råkade ha ett exemplar av sin bok i sin ryggsäck. M påstod lite bittert efteråt att han försökte stöta på mig eftersom han skrev ner sin email-adress och sitt mobilnummer i boken, men det var enbart om jag hade frågor om innehållet i boken. Lite svartis kanske?
Lite senare, när banden hade börjat samlas på bakgården där spelningen skulle äga rum, konverserade jag även med M:s vänner på spanska. Stolt!
Att jag senare på en fest hade lite problem med filmcharader på spanska är en annan femma...
onsdag 24 november 2010
Man vet att man är i Mexico när...
...ens spanskalärare (min nya lärare som jag förresten tycker väldigt bra om redan) inte bara lär ut slanguttryck utan även tillhörande kroppsgester. Det går inte att ta miste på hur viktigt kroppsspråket är här!
måndag 22 november 2010
Knarkkriget i Mexico
Mexico har många bra sidor. Dessvärre - liksom med alla länder i världen - finns även mindre bra sidor.
Enligt vad jag själv har lagt märke till i svensk media är det främst det negativa som täckts, och då huvudsakligen knarkkriget som pågår här i landet just nu. Våldet eskalerar, främst längre norrut än här, men påverkan av knarkmaffian är uppenbar överallt. Den präglar systemet och samhället, och maffian besitter en enorm makt både tack vare att de står för majoriteten av de droger som säljs till USA, och för att många - inklusive politiker och polisen - tar del av deras vinster. De "säljer in sig" hos politikerna; i utbyte mot att de får sälja fritt i och utanför landet ger de politikerna en del av vinningen. Detta är en sida av den korruption som råder här. Politikerna har ett stort intresse för pengar, och då främst pengar som går rätt ner i egen ficka.
Hursomhelst har knarkmaffian vunnit enormt mycket mark här. En tragiskt stor mängd människor har mist sina liv i knarkkriget, och en stor fruktan råder för dem och den makt de innehar.
Jag hittade en intressant artikel på Sydsvenskans hemsida för några veckor sedan. En man som bor i Monterrey - en stad i norra Mexico och en av de städer som påverkats, och påverkas, mest av knarkkriget i landet - delar med sig av sitt perspektiv som mexikansk man och låtskrivare som motsätter sig maffian men ändå hjälpte dem med att skriva en låt.
Läs artikeln här
(Disclaimer: Det som läses i detta inlägg baseras på åsikter och erfarenheter som mina mexikanska vänner och bekanta delgett mig; därav är denna fakta varken en enhetlig sanning eller osann.)
Enligt vad jag själv har lagt märke till i svensk media är det främst det negativa som täckts, och då huvudsakligen knarkkriget som pågår här i landet just nu. Våldet eskalerar, främst längre norrut än här, men påverkan av knarkmaffian är uppenbar överallt. Den präglar systemet och samhället, och maffian besitter en enorm makt både tack vare att de står för majoriteten av de droger som säljs till USA, och för att många - inklusive politiker och polisen - tar del av deras vinster. De "säljer in sig" hos politikerna; i utbyte mot att de får sälja fritt i och utanför landet ger de politikerna en del av vinningen. Detta är en sida av den korruption som råder här. Politikerna har ett stort intresse för pengar, och då främst pengar som går rätt ner i egen ficka.
Hursomhelst har knarkmaffian vunnit enormt mycket mark här. En tragiskt stor mängd människor har mist sina liv i knarkkriget, och en stor fruktan råder för dem och den makt de innehar.
Jag hittade en intressant artikel på Sydsvenskans hemsida för några veckor sedan. En man som bor i Monterrey - en stad i norra Mexico och en av de städer som påverkats, och påverkas, mest av knarkkriget i landet - delar med sig av sitt perspektiv som mexikansk man och låtskrivare som motsätter sig maffian men ändå hjälpte dem med att skriva en låt.
Läs artikeln här
(Disclaimer: Det som läses i detta inlägg baseras på åsikter och erfarenheter som mina mexikanska vänner och bekanta delgett mig; därav är denna fakta varken en enhetlig sanning eller osann.)
lördag 20 november 2010
Familjen
I Mexico är familjen viktigast.
Under min sammanlagda tid här har jag kommit att inse hur annorlunda familjementaliteten är här jämfört med i Sverige. Min inledande mening i kombination med föregående mening betyder naturligtvis inte att familjen inte är viktig(ast) i Sverige, utan främst att familjeumgänget och omhändertagandet av släkten är annorlunda.
I M:s förra hus bor tre generationer av hans släkt - hans morföräldrar, hans mamma och hans syster. I min värdfamiljs hus i Puebla bodde även där tre generationer. I min värdfamiljs hus i Mexico City bodde fyra generationer. Hur vanligt är detta i Sverige?
Och varför är det på så vis? Själv fick jag mig en rejäl ögonöppnare förra året när vi var ute med Up with People i mexikanska skolor och gjorde volontärarbete. Vi fick i uppgift att organisera en aktivitet som hette "Take a Stand", vilket gick ut på att man beroende på sin åsikt i en tvåalternativsfråga skulle ställa sig på motsvarande åsikts sida av rummets mitt. En av frågorna var "När dina föräldrar blir gamla, kommer du då att ta hand om dem själv eller placera dem på ett ålderdomshem?". Jag tror inte att det var en enda mexikansk elev som valde ålderdomshemsalternativet. De fick senare i uppgift att argumentera för sitt val, och de var enstämmiga - de såg det som en ära att få ta hand om sina föräldrar, eftersom de tagit hand om dem från när de var små, och detta blir alltså en chans för dem att ge tillbaka och visa denna tacksamhet. Och på andra sidan stod majoriteten av min Up with People-grupp. Det fick mig verkligen att tänka efter. Hur många i Sverige hade tagit på sig detta? Inte för att de inte bryr sig om sina föräldrar, men för att det skulle göra deras egna liv lite besvärligare.
För många mexikanare råder ingen tvekan angående deras föräldrar, de har vetat sedan länge att de vill ta hand om dem - inklusive att bo tillsammans med dem - när de blir gamla. Normen är alltså annorlunda här. Det är även regelbundenheten för familjeträffar. Söndagen är för de flesta här en avsatt dag för familjeaktivitet. Och med familjen menar jag inte endast den närmsta familjen utan här snackar vi lunch för fastrar, morbröder, kusiner, styvbarn - you name it. Hur många svenska familjer träffas så många och så ofta? Det är liksom en självklarhet att man träffas varje vecka. Med andra ord har jag varit på väldigt många get-togethers med M:s familj. En klar kontrast mot den bild jag fått av den svenska släktmentaliteten där tvånget ibland verkar dominera viljan.
En annan sak som är vanlig i Mexico men som jag tror är högst ovanlig i Sverige är att det är väldigt vanligt att bo hemma hos föräldrarna tills man gifter sig. Återigen en kontrast som kanske ligger inbäddad i de respektive kulturerna, att man i Sverige verkar sträva efter en tidigare självständighet och att bryta sig loss från familjenästet. Att stanna i föräldrahemmet tills man gifter sig skulle förmodligen ses som en aning märkligt och omoget, medan det här är helt normalt, både ur ett familjeperspektiv och ett ekonomiperspektiv.
Så, in conclusion, ser mexikanarna kanske lite mer osjälviskt på uppgiften att ta hand om sina föräldrar som nått ålderns höst, eller är det helt enkelt en självklar del av kulturen som vi inte riktigt har? Har de inte riktigt samma behov för den självständighet och det "avstånd" till föräldrarna och släkten som svenskar verkar vilja ha?
Jag vet i alla fall vem som ska åka och hälsa på sina farföräldrar och kusiner när hon kommer tillbaka till Sverige...
Under min sammanlagda tid här har jag kommit att inse hur annorlunda familjementaliteten är här jämfört med i Sverige. Min inledande mening i kombination med föregående mening betyder naturligtvis inte att familjen inte är viktig(ast) i Sverige, utan främst att familjeumgänget och omhändertagandet av släkten är annorlunda.
I M:s förra hus bor tre generationer av hans släkt - hans morföräldrar, hans mamma och hans syster. I min värdfamiljs hus i Puebla bodde även där tre generationer. I min värdfamiljs hus i Mexico City bodde fyra generationer. Hur vanligt är detta i Sverige?
Och varför är det på så vis? Själv fick jag mig en rejäl ögonöppnare förra året när vi var ute med Up with People i mexikanska skolor och gjorde volontärarbete. Vi fick i uppgift att organisera en aktivitet som hette "Take a Stand", vilket gick ut på att man beroende på sin åsikt i en tvåalternativsfråga skulle ställa sig på motsvarande åsikts sida av rummets mitt. En av frågorna var "När dina föräldrar blir gamla, kommer du då att ta hand om dem själv eller placera dem på ett ålderdomshem?". Jag tror inte att det var en enda mexikansk elev som valde ålderdomshemsalternativet. De fick senare i uppgift att argumentera för sitt val, och de var enstämmiga - de såg det som en ära att få ta hand om sina föräldrar, eftersom de tagit hand om dem från när de var små, och detta blir alltså en chans för dem att ge tillbaka och visa denna tacksamhet. Och på andra sidan stod majoriteten av min Up with People-grupp. Det fick mig verkligen att tänka efter. Hur många i Sverige hade tagit på sig detta? Inte för att de inte bryr sig om sina föräldrar, men för att det skulle göra deras egna liv lite besvärligare.
För många mexikanare råder ingen tvekan angående deras föräldrar, de har vetat sedan länge att de vill ta hand om dem - inklusive att bo tillsammans med dem - när de blir gamla. Normen är alltså annorlunda här. Det är även regelbundenheten för familjeträffar. Söndagen är för de flesta här en avsatt dag för familjeaktivitet. Och med familjen menar jag inte endast den närmsta familjen utan här snackar vi lunch för fastrar, morbröder, kusiner, styvbarn - you name it. Hur många svenska familjer träffas så många och så ofta? Det är liksom en självklarhet att man träffas varje vecka. Med andra ord har jag varit på väldigt många get-togethers med M:s familj. En klar kontrast mot den bild jag fått av den svenska släktmentaliteten där tvånget ibland verkar dominera viljan.
En annan sak som är vanlig i Mexico men som jag tror är högst ovanlig i Sverige är att det är väldigt vanligt att bo hemma hos föräldrarna tills man gifter sig. Återigen en kontrast som kanske ligger inbäddad i de respektive kulturerna, att man i Sverige verkar sträva efter en tidigare självständighet och att bryta sig loss från familjenästet. Att stanna i föräldrahemmet tills man gifter sig skulle förmodligen ses som en aning märkligt och omoget, medan det här är helt normalt, både ur ett familjeperspektiv och ett ekonomiperspektiv.
Så, in conclusion, ser mexikanarna kanske lite mer osjälviskt på uppgiften att ta hand om sina föräldrar som nått ålderns höst, eller är det helt enkelt en självklar del av kulturen som vi inte riktigt har? Har de inte riktigt samma behov för den självständighet och det "avstånd" till föräldrarna och släkten som svenskar verkar vilja ha?
Jag vet i alla fall vem som ska åka och hälsa på sina farföräldrar och kusiner när hon kommer tillbaka till Sverige...
torsdag 18 november 2010
Lluvia
Idag regnade det för första gången på länge. Inget rått Sverige-regn á la höstrusk, med ändå så att jag rös till en smula när jag lämnade min skola. Ironiskt nog gick jag och nynnade på Luis Miguels "Cuando Calienta El Sol" ("När Solen Värmer") efter min lektion som var fylld av lyssningsövningar i form av musik. Utmärkt sätt att träna på spanska, om inte det bästa!
Dagen började lite sisådär med ett par äcklon på busshållplatsen som försökte bjuda med mig till ett hotellrum, men hur arg jag än blev ville jag inte låta det förstöra min dag.
Efter min lektion begav jag mig i regnet ner till centrum för att inhandla present till min spanskalärare. Jag fick nämligen reda på igår att om jag ska behålla min nuvarande lektionstid så måste jag byta lärare på grund av en schemaändring. Det känns riktigt vemodigt faktiskt, efter att ha haft lektioner med henne varenda dag i tre månader. Vi kommer så bra överens, och det är mer regel än undantag att vi svävar ut och pratar om helt andra saker än spanskagrammatik eller vad det nu kan röra sig om. Sorgligt! Så jag, med munnen full av hojaldra, plaskade bort till Sanborns vid Zócalo - stortorget här - för att inhandla en platta med Alejandro Fernandez. Hon råkar nämligen ha en inte så liten crush på denna mexikanske sångare, och suckar tungt och längtansfullt varje gång vi kollar på någon av hans musikvideos. Så det blev inte bara en platta utan en platta med DVD inkluderad - bingo! Plus choklad - vem kan motstå? - och ett tackkort som jag ska skriva på spanska, förstås. Dags att impa, förhoppningsvis...!
Idag firar jag och M tre månaders samboskap, om det ens är ett ord. Tre månader sedan jag kom hit, jösses. Det känns som så mycket mer och så mycket mindre på samma gång. Så ikväll blir det käk ute - fastän jag insisterade att vi kunde käka hemma, och jag misstänker att M som vanligt inte kommer låta mig betala fastän jag desperat försöker, haha - och sedan filmmys här hemma.
Det fanns säkert en poäng med detta inlägg i mitt huvud, men kanske inte lika mycket när jag nu väl skrivit ner det. Batt ju ar wellkåmm.
Dagen började lite sisådär med ett par äcklon på busshållplatsen som försökte bjuda med mig till ett hotellrum, men hur arg jag än blev ville jag inte låta det förstöra min dag.
Efter min lektion begav jag mig i regnet ner till centrum för att inhandla present till min spanskalärare. Jag fick nämligen reda på igår att om jag ska behålla min nuvarande lektionstid så måste jag byta lärare på grund av en schemaändring. Det känns riktigt vemodigt faktiskt, efter att ha haft lektioner med henne varenda dag i tre månader. Vi kommer så bra överens, och det är mer regel än undantag att vi svävar ut och pratar om helt andra saker än spanskagrammatik eller vad det nu kan röra sig om. Sorgligt! Så jag, med munnen full av hojaldra, plaskade bort till Sanborns vid Zócalo - stortorget här - för att inhandla en platta med Alejandro Fernandez. Hon råkar nämligen ha en inte så liten crush på denna mexikanske sångare, och suckar tungt och längtansfullt varje gång vi kollar på någon av hans musikvideos. Så det blev inte bara en platta utan en platta med DVD inkluderad - bingo! Plus choklad - vem kan motstå? - och ett tackkort som jag ska skriva på spanska, förstås. Dags att impa, förhoppningsvis...!
Idag firar jag och M tre månaders samboskap, om det ens är ett ord. Tre månader sedan jag kom hit, jösses. Det känns som så mycket mer och så mycket mindre på samma gång. Så ikväll blir det käk ute - fastän jag insisterade att vi kunde käka hemma, och jag misstänker att M som vanligt inte kommer låta mig betala fastän jag desperat försöker, haha - och sedan filmmys här hemma.
Det fanns säkert en poäng med detta inlägg i mitt huvud, men kanske inte lika mycket när jag nu väl skrivit ner det. Batt ju ar wellkåmm.
tisdag 16 november 2010
Helgen som gått
Helgen som passerat var en trevlig helg. Fredagen hade en trevlig feel, speciellt eftersom jag lyckades få 100% på mitt spanskaprov som innehöll den svåraste grammatiken hittills, och ett lyckat framträdande på sånglektionen med den spanska versionen av Robbie Williams "Angels". På kvällen åkte vi - jag, M, Bruno (M:s bästa polare) och Ivonne - som sagt till Xalapa för ett gig med Comandante Mono. M slog på stort och tog med sin nya Marshall-förstärkare för att inviga den live. Inte visste vi att stället skulle vara så litet, och scenen likaså. Men en trevlig spelning ändå, även om det knappt fanns rum för en minimal moshpit framför scenen.
Efteråt åkte vi till ranchen för att övernatta där. Knäppa som M och Bruno är - tillsammans är de en galen kombination - fick de för sig att klockan halv fyra på morgonen hoppa i poolen som finns på ranchen. Tilläggas bör att det var attans kyligt och beckmörkt. Men likväl hoppade de i, och den förkylning som nu nalkats för M kan mycket väl ha att göra med det... Till slut, runt klockan fem förmodligen, gick vi och lade oss efter att ha kollat sängarna efter tarantlar (korrekt plural av tarantel?) och diverse andra spindlar.
Egentligen var planen att jag och M skulle stanna i Xalapa över dagen på lördagen, men long story short så behövde Bruno och Ivonne skjuts tillbaka till Veracruz. Så vid lunch var vi tillbaka i värmen igen, med en hel dag framför oss. Förvånansvärt pigga efter ett fåtal timmars sömn var jag och M duktiga och städade huset först innan vi behav oss ut på stan. För en gångs skull kom vi hem med något - två stycken liksom vadderade kuber som vi kan sitta på när vi jammar i musikrummet. Fräckt. Möbler är som bekant en bristvara i vårt hus...
Kvällen spenderades i sällskap med The Big Bang Theory eftersom M somnade efter att vi nördat oss med Lego Star Wars på Xbox, hihu.
Nästa dag var det tänkt att vi skulle åka och köra go-kart med några av M:s vänner, men efter att detta visat sig vara svindyrt begav vi oss till ett ställe med batting cages, det vill säga ett innätat(?) ställe med maskiner som slungar bollar mot en och man ska försöka slå iväg dem med basebollträn. Själv körde jag på långsam och medium vad gällde hastighet, men det gick förvånansvärt bra! Träffade fler bollar än väntat, vilket var en trevlig överraskning. De andra, macho som de är, körde alla på den snabbaste. Vissa bättre än andra...
En släktträff hos M:s morföräldrar följde, och eftersom det var tidigt födelsedagsfirande för M:s mormor vankades det en massa käk och tre(!) olika sorters tårtor. Mätta var vi. Dessutom joinade jag deras julklappslek, så innan jag åker tillbaka till Sverige ska jag ge en julklapp till min "hemliga" person; alla får en person som de ska ge en julklapp till.
Funderar ni på att se filmen Fanboys, så tänk om. Fantastiskt urkass, enligt både mig och M. Bara så ni vet. Det fick vi bittert erfara på kvällen.
Måndagen var en helgdag av något slag - för vad vet jag inte, men mexikanarna tar varje chans att vara lediga - så M jobbade bara till strax efter två. Så det vankades biofilm, Red, på Plaza Américas. Action så det förslog, men trevligt ändå. Och i skrivandes stund sitter jag som varje måndag och lyssnar på Comandante Monos bandrep.
Denna veckan, på M:s initiativ(!!!) ska vi satsa på mer vegetariskt käk. Jag föll nästan av stolen när han sa att han funderade på att bli vegetarian så småningom. Jag vet ingen som älskar kött så mycket som han, och dessutom är han ju mexikanare och per definition van vid att äta massvis med kött till varje måltid. Men jag tyckte det var ett bra förslag, så denna veckan blir det flera dagar med helvegetariskt käk. Ni skulle ha sett vår matvagn, så grön och hälsosam och inte en köttbit så långt ögat kunde nå! Vi får väl se hur lång tid det tar innan han får abstinens...
Efteråt åkte vi till ranchen för att övernatta där. Knäppa som M och Bruno är - tillsammans är de en galen kombination - fick de för sig att klockan halv fyra på morgonen hoppa i poolen som finns på ranchen. Tilläggas bör att det var attans kyligt och beckmörkt. Men likväl hoppade de i, och den förkylning som nu nalkats för M kan mycket väl ha att göra med det... Till slut, runt klockan fem förmodligen, gick vi och lade oss efter att ha kollat sängarna efter tarantlar (korrekt plural av tarantel?) och diverse andra spindlar.
Egentligen var planen att jag och M skulle stanna i Xalapa över dagen på lördagen, men long story short så behövde Bruno och Ivonne skjuts tillbaka till Veracruz. Så vid lunch var vi tillbaka i värmen igen, med en hel dag framför oss. Förvånansvärt pigga efter ett fåtal timmars sömn var jag och M duktiga och städade huset först innan vi behav oss ut på stan. För en gångs skull kom vi hem med något - två stycken liksom vadderade kuber som vi kan sitta på när vi jammar i musikrummet. Fräckt. Möbler är som bekant en bristvara i vårt hus...
Kvällen spenderades i sällskap med The Big Bang Theory eftersom M somnade efter att vi nördat oss med Lego Star Wars på Xbox, hihu.
Nästa dag var det tänkt att vi skulle åka och köra go-kart med några av M:s vänner, men efter att detta visat sig vara svindyrt begav vi oss till ett ställe med batting cages, det vill säga ett innätat(?) ställe med maskiner som slungar bollar mot en och man ska försöka slå iväg dem med basebollträn. Själv körde jag på långsam och medium vad gällde hastighet, men det gick förvånansvärt bra! Träffade fler bollar än väntat, vilket var en trevlig överraskning. De andra, macho som de är, körde alla på den snabbaste. Vissa bättre än andra...
En släktträff hos M:s morföräldrar följde, och eftersom det var tidigt födelsedagsfirande för M:s mormor vankades det en massa käk och tre(!) olika sorters tårtor. Mätta var vi. Dessutom joinade jag deras julklappslek, så innan jag åker tillbaka till Sverige ska jag ge en julklapp till min "hemliga" person; alla får en person som de ska ge en julklapp till.
Funderar ni på att se filmen Fanboys, så tänk om. Fantastiskt urkass, enligt både mig och M. Bara så ni vet. Det fick vi bittert erfara på kvällen.
Måndagen var en helgdag av något slag - för vad vet jag inte, men mexikanarna tar varje chans att vara lediga - så M jobbade bara till strax efter två. Så det vankades biofilm, Red, på Plaza Américas. Action så det förslog, men trevligt ändå. Och i skrivandes stund sitter jag som varje måndag och lyssnar på Comandante Monos bandrep.
Denna veckan, på M:s initiativ(!!!) ska vi satsa på mer vegetariskt käk. Jag föll nästan av stolen när han sa att han funderade på att bli vegetarian så småningom. Jag vet ingen som älskar kött så mycket som han, och dessutom är han ju mexikanare och per definition van vid att äta massvis med kött till varje måltid. Men jag tyckte det var ett bra förslag, så denna veckan blir det flera dagar med helvegetariskt käk. Ni skulle ha sett vår matvagn, så grön och hälsosam och inte en köttbit så långt ögat kunde nå! Vi får väl se hur lång tid det tar innan han får abstinens...
måndag 15 november 2010
"Mitt" hus i Veracruz (en titel som nästan rimmade) - del 2
Jag insåg att det dröjt en massa tid sedan jag uppdaterade med bilder på vårt hus för första gången, så här kommer några till för att ge en klarare bild av hur vi bor.
Första synen när man kommer in i huset. Köket rakt fram, och till vänster på bilden skymtar man trappan upp till andra våningen.
En liten close-up.
Kylen och frysen full med tramsiga Post-Its. Bilden medvetet minimerad just på grund av detta.
Vårt lilla musikrum.
Trappan upp till andra våningen.
Badrummet.
Kanske inte så superintressant, men man spenderar ju ändå en hel massa tid av sitt liv där inne...
Trappan upp till tredje våningen.
Tvättstugan. Det är underbart att ha vår egen tvättmaskin.
Tvätt på tork ute på hustaket.
Voilá!
lördag 13 november 2010
fredag 12 november 2010
Podría hablarte del amor, pero prefiero que lo sientas
Igår kväll var jag himla mångkulturell och lagade tacos dorados - de som jag fick lära mig att göra för några veckor sedan - och chokladbollar till efterrätt! Dessvärre upptäckte jag efter att jag stekt chorizon att den var en månad för gammal (M: "Men jag käkade den till frukost igår ju!"), så det fick bli improvisation med köttfärs istället. Inte så dumt, speciellt inte med salsa verde och gräddfil! Jag tror att M var lite stolt.
Ikväll sticker vi till Xalapa igen, men denna gången för ett gig med M:s band Comandante Mono. Det ska bli gött, och sedan sover vi över på ranchen. Lördagen kommer kanske att spenderas i downtown Xalapa, och sedan får vi se om vi åker hem på eftermiddagen eller på söndagen. M, den nörden, vill nämligen se Back To The Future 2 på bio (vi såg ettan förra veckan) som visas denna helgen, hihu.
Jag lämnar er härmed med min nuvarande sångbesatthet, Luchar Por Ella av Robi Draco Rosa. Tyvärr inte det minsta mexikanskt, då han är puertorican. Men en riktigt bra låt med trevlig text!
Ikväll sticker vi till Xalapa igen, men denna gången för ett gig med M:s band Comandante Mono. Det ska bli gött, och sedan sover vi över på ranchen. Lördagen kommer kanske att spenderas i downtown Xalapa, och sedan får vi se om vi åker hem på eftermiddagen eller på söndagen. M, den nörden, vill nämligen se Back To The Future 2 på bio (vi såg ettan förra veckan) som visas denna helgen, hihu.
Jag lämnar er härmed med min nuvarande sångbesatthet, Luchar Por Ella av Robi Draco Rosa. Tyvärr inte det minsta mexikanskt, då han är puertorican. Men en riktigt bra låt med trevlig text!
Podría hablarte del amor
Pero prefiero que lo sientas
Hablarte de la verdad
Pero prefiero que la busques
Podría hablarte de la libertad
Pero prefiero que la goces
Hablarte de la paz
onsdag 10 november 2010
En första djupdykning i den mexikanska matens aromatiska värld
Idag, alla barn, ska vi prata om något som präglar hela den mexikanska kulturen i allra högsta grad, och som mexikanarna känner stor stolthet för. Man stöter på det vart man än går, på restauranger, i små stånd i varje kvarter, i hushållen - jag talar förstås om maten. Mexikansk mat som vi känner till den i Sverige är väldigt annorlunda från autentisk mexikansk mat. Tex-mex är alltså modifierat, amerikaniserat så kallat mexikanskt käk, men idag ska jag skriva om the real deal! Buen provecho!
Tacos: Majstortillas med i princip vilken fyllning som helst, dock alltid med någon slags kött, och ofta ost också. Ovan syns min tidigare nämnda favorit, tacos al pastor. I tacon bör pressas limesaft och någon slags sås (salsa).
Såsen: Till i princip allting serveras någon slags sås, och på tacorestauranger oftast i denna form med flera att välja på, av olika starkhetsgrad. Ovan syns salsa roja, salsa verde och en annan sort som jag inte vet vad det är. Men salsa måste det vara, till allt. Ibland serveras även bitar av jalapeños till, allt för att göra maten starkare. Jag har blivit bättre på att tåla de starka såserna, men är inte i närheten av min härdade pojkvän!
Gringas: Ganska lika tacos. Pastorkött med smält ost mellan två stora vetetortillas. Riktigt mumsigt.
Empanadas: På just denna bilden är det lite svårt att se för min blev serverad med gräddfil, ost och sallad ovanpå. Men en enpanada är en vikt tortilla (såklart, va' trodde du?) fylld med ost eller kött och friterad i antingen olja eller fett. Extremt hälsosamt, med andra ord. Ingen personlig favorit, men en av M:s favoriter; "bra bakiskäk", tydligen.
Frijoles: Mexikanare ÄLSKAR bönor. Märker man det inte i själva maten så märker man det sannerligen när man åker till mataffären - jösses, att det finns så många olika sorters bönor! Jag ska ta en bild på det någon gång. Men i matlagningen förekommer bönor för det mesta som i 'refried' form (tillagade och mosade på något speciellt vis) till diverse rätter, och även i tortas.
Tortas: Mexikansk version av sandwich, kan man säga. En vit brödbulle fylld med i princip hur mycket kött man vill. Vanliga tortas är torta de pierna (pierna = ben, så kött från ben), torta de jamón (med skinka) eller en torta combinada med tre sortert kött tror jag det är. Ibland innehåller de grönsaker, ibland inte. Över huvud taget är grönsaker en ganska ovanlig komponent på de mexikanska faten.
Molcajetes: Ordet molcajete står egentligen för den skål som maten serveras i. Ett redskap gjort på delvis vulkanstenspartiklar, som används för att tillaga exempelvis rätten ovan, kött (kommer ej ihåg vilken sort det var) i sås med ostbitar. Grytan bubblade i en evighet efter att vi fick in den på bordet, och smakade utmärkt i - vad annars - majstortillas.
Tamales: Inte för att vara negativ eller för att dissa den mexikanska matkulturen, men dessa tycker jag inte alls om. I alla fall, de är gjorda på majsdeg kokta inlindade i bananblad med fyllning av kött, kyckling, chili eller grönsaker exempelvis, men även med frukt.
Nopales: Ett lustigt inslag i den mexikanska maten är nopal - kaktus. Ja, det äts kaktus här. Bitar av kaktusblad som kokas. Smaken påminner om haricot verts, fast med slemmigare konsistens.
Till sin mer eller mindre onyttiga - no offence - måltid måste man förstås också har något att dricka. Det dricks mycket refrescos (läsk) och cerveza (öl) här, men om man vill ha något mer traditionellt mexikanskt kan man antingen satsa på horchata - ett vatten gjort på ris - eller jamaica - dricka gjord på hibiskusblomma (flor de Jamaica) som kokats i vatten och dricks kall. Jamaicas smak påminner lite om blandsaft, och horchata om sötad, lite kornig mjölk.
Såsen: Till i princip allting serveras någon slags sås, och på tacorestauranger oftast i denna form med flera att välja på, av olika starkhetsgrad. Ovan syns salsa roja, salsa verde och en annan sort som jag inte vet vad det är. Men salsa måste det vara, till allt. Ibland serveras även bitar av jalapeños till, allt för att göra maten starkare. Jag har blivit bättre på att tåla de starka såserna, men är inte i närheten av min härdade pojkvän!
Gringas: Ganska lika tacos. Pastorkött med smält ost mellan två stora vetetortillas. Riktigt mumsigt.
Frijoles: Mexikanare ÄLSKAR bönor. Märker man det inte i själva maten så märker man det sannerligen när man åker till mataffären - jösses, att det finns så många olika sorters bönor! Jag ska ta en bild på det någon gång. Men i matlagningen förekommer bönor för det mesta som i 'refried' form (tillagade och mosade på något speciellt vis) till diverse rätter, och även i tortas.
Tortas: Mexikansk version av sandwich, kan man säga. En vit brödbulle fylld med i princip hur mycket kött man vill. Vanliga tortas är torta de pierna (pierna = ben, så kött från ben), torta de jamón (med skinka) eller en torta combinada med tre sortert kött tror jag det är. Ibland innehåller de grönsaker, ibland inte. Över huvud taget är grönsaker en ganska ovanlig komponent på de mexikanska faten.
Till sin mer eller mindre onyttiga - no offence - måltid måste man förstås också har något att dricka. Det dricks mycket refrescos (läsk) och cerveza (öl) här, men om man vill ha något mer traditionellt mexikanskt kan man antingen satsa på horchata - ett vatten gjort på ris - eller jamaica - dricka gjord på hibiskusblomma (flor de Jamaica) som kokats i vatten och dricks kall. Jamaicas smak påminner lite om blandsaft, och horchata om sötad, lite kornig mjölk.
tisdag 9 november 2010
Eh no, basta ya, ven enámonos - Äventyr och spelning i Mexico City
Klockan sex i måndags morse anlände jag och M till vårt hus efter den andra dryga femtimmarsbussresan, lagom fräscha efter en heldag och spelning i Mexico City och dålig bussömn. Men det var onekligen ett trevligt äventyr!
Bussen avgick från Veracruz kl 01:00 på söndagmorgonen; vi (läs: M) ville vara på den säkra sidan så att vi kom fram i god tid före spelningen, eftersom Mexico City är en ofattbart stor stad med ofattbart många invånare, och trafiken är alltså därefter, så tänk då rusningstrafik. Vi två åkte tillsammans med två av M:s vänner i en deluxe-buss minsann. Fem timmar och en kräkning senare (jag ville undvika dåsighet under dagen och undvek därför att ta tablett mot åksjuka, och detta blev alltså följden. Lyckligtvis skedde det på toaletten) var vi framme i ett svinkallt Mexico City. Som tur var var vi förberedda med många lager kläder och varma skor, och kylan borde ju inte vara ett problem för mig som svenne, men jag tror att jag har vant mig vid Veracruz-värmen för usch vad jag frös! Hur ska det gå när jag kommer hem till Sverige igen?
I alla fall, efter några någorlunda kaotiska morgonfärder i tunnelbanan mötte vi upp med brodern till en av M:s vänner som bor i Mexico City. Efter en välbehövlig frukost bestämde vi oss för att bege oss till Castillo de Chapultepec. Detta enorma slott har bebotts av diverse kungligheter, presidenter och övriga politiker, och har gjorts om till ett museum där man kan följa Mexicos historia. Väldigt intressant, tänk om Sveriges historia hade varit så intressant, hihu... Slottet var dessutom högt beläget i staden, så man hade fin utsikt därifrån. Varken jag eller M tog dock med oss våra kameror på grund av risken att de skulle beslagtagas innan spelningen, men kanske får jag lov att stjäla bilder från Arthuro som var den enda som tog med sig sin.
Slottet var omgivet av en park med en sjö, och efter att vi hade gått längs med den marknad som fanns i parken satte vi oss i trampbåtar och trampade runt i det nu solvarma vädret. Detta följdes av käk på spansk restaurang där vi bjöds på (bjöds och bjöds, gratis var det ju inte, men ni fattar) femrättersmeny(!) - plus dessert! Massvis med mat alltså, så vi behövde i alla fall inte oroa oss för att bli hungriga under spelningen.
Vi mötte upp M:s syster som hade spenderat helgen hos en vän i D.F. (Distrito Federal = Mexico City) och som också ville se Ska-P. Vi åkte allihopa till Foro Sol, arenan där spelningen skulle äga rum. Attans stor var den! Efter två förband - som även de spelade ska-punk - så gick Ska-P äntligen på scenen, och vi var alla peppade. För min egen del är detta ett band som jag inte lyssnat på länge alls; faktum är att jag haft lite av deras musik på min iPod väldigt länge tack vare M - som avgudar Ska-P - men inte lyssnat på dem förrän en vecka innan spelningen. Dock kände jag direkt när de började med första låten - Estampida - att det skulle bli en bra spelning! Galen publik och energisk musik, kan det bli bättre?
Ska-P bjöd på en show som jag sällan glömmer, av många anledningar. För det första är musiken jäkligt bra, så det var omöjligt att stå stilla - svettades duktigt under mina fyra lager kläder, och allt vrålande med i låtarna slet på rösten, men det hör till! För det andra är Ska-P ett väldigt politiskt band som inte precis hymlar med sina åsikter, och låtarna präglas av kritik - många gånger väldigt stark - mot diverse saker och personer. Många av deras låtar i showen ackompanjerades - eller inleddes - av videos på en stor skärm i bakgrunden, många av vilka var väldigt starka. Exempelvis vidriga videos från tjurfäktning (Wild Spain, som bara är en av Ska-P:s anti-tjurfäktningslåtar), diverse klipp från världen över på fattigdom, hunger och krig (Planeta Eskoria), en palestinsk flickas förtvivlan angående Israel-Palestina-konflikten (Intifada), en video där en bild på Påven sakta ändras till ett porträtt av djävulen (Crimen Sollicitationis), blodigt polisvåld (Romero el Madero) - ja, ni fattar. Så jag gick ifrån spelningen med blandade känslor. De är ett band vars syfte helt klart är att föra fram budskap och uppmärksamma frågor för att få folk att tänka efter och agera, och detta till bra musik för de är ett jäkligt tight band. Jag förstår varför de hade videos till sina låtar, även om jag personligen tyckte att det några gånger blev lite väl magstarkt. Jag håller inte nödvändigtvis med allt de sjunger om, men trots allt var det en hemskt rolig spelning som både fick mig att tänka efter och lämnade mig helt slut i kroppen och hes! Helt klart värt en tripp till huvudstaden för.
Som tur var - trots den enorma folkmassan som stormade mot tunnelbanan efteråt - kom vi i tid fram till busstationen och vår buss. Heldöda somnade vi alla nästan direkt, jag efter att jag slutat frysa. Jag och M kom hem till huset klockan sex på morgonen, och sedan skulle stackaren till jobbet klockan åtta...
Bussen avgick från Veracruz kl 01:00 på söndagmorgonen; vi (läs: M) ville vara på den säkra sidan så att vi kom fram i god tid före spelningen, eftersom Mexico City är en ofattbart stor stad med ofattbart många invånare, och trafiken är alltså därefter, så tänk då rusningstrafik. Vi två åkte tillsammans med två av M:s vänner i en deluxe-buss minsann. Fem timmar och en kräkning senare (jag ville undvika dåsighet under dagen och undvek därför att ta tablett mot åksjuka, och detta blev alltså följden. Lyckligtvis skedde det på toaletten) var vi framme i ett svinkallt Mexico City. Som tur var var vi förberedda med många lager kläder och varma skor, och kylan borde ju inte vara ett problem för mig som svenne, men jag tror att jag har vant mig vid Veracruz-värmen för usch vad jag frös! Hur ska det gå när jag kommer hem till Sverige igen?
I alla fall, efter några någorlunda kaotiska morgonfärder i tunnelbanan mötte vi upp med brodern till en av M:s vänner som bor i Mexico City. Efter en välbehövlig frukost bestämde vi oss för att bege oss till Castillo de Chapultepec. Detta enorma slott har bebotts av diverse kungligheter, presidenter och övriga politiker, och har gjorts om till ett museum där man kan följa Mexicos historia. Väldigt intressant, tänk om Sveriges historia hade varit så intressant, hihu... Slottet var dessutom högt beläget i staden, så man hade fin utsikt därifrån. Varken jag eller M tog dock med oss våra kameror på grund av risken att de skulle beslagtagas innan spelningen, men kanske får jag lov att stjäla bilder från Arthuro som var den enda som tog med sig sin.
Slottet var omgivet av en park med en sjö, och efter att vi hade gått längs med den marknad som fanns i parken satte vi oss i trampbåtar och trampade runt i det nu solvarma vädret. Detta följdes av käk på spansk restaurang där vi bjöds på (bjöds och bjöds, gratis var det ju inte, men ni fattar) femrättersmeny(!) - plus dessert! Massvis med mat alltså, så vi behövde i alla fall inte oroa oss för att bli hungriga under spelningen.
Vi mötte upp M:s syster som hade spenderat helgen hos en vän i D.F. (Distrito Federal = Mexico City) och som också ville se Ska-P. Vi åkte allihopa till Foro Sol, arenan där spelningen skulle äga rum. Attans stor var den! Efter två förband - som även de spelade ska-punk - så gick Ska-P äntligen på scenen, och vi var alla peppade. För min egen del är detta ett band som jag inte lyssnat på länge alls; faktum är att jag haft lite av deras musik på min iPod väldigt länge tack vare M - som avgudar Ska-P - men inte lyssnat på dem förrän en vecka innan spelningen. Dock kände jag direkt när de började med första låten - Estampida - att det skulle bli en bra spelning! Galen publik och energisk musik, kan det bli bättre?
Ska-P bjöd på en show som jag sällan glömmer, av många anledningar. För det första är musiken jäkligt bra, så det var omöjligt att stå stilla - svettades duktigt under mina fyra lager kläder, och allt vrålande med i låtarna slet på rösten, men det hör till! För det andra är Ska-P ett väldigt politiskt band som inte precis hymlar med sina åsikter, och låtarna präglas av kritik - många gånger väldigt stark - mot diverse saker och personer. Många av deras låtar i showen ackompanjerades - eller inleddes - av videos på en stor skärm i bakgrunden, många av vilka var väldigt starka. Exempelvis vidriga videos från tjurfäktning (Wild Spain, som bara är en av Ska-P:s anti-tjurfäktningslåtar), diverse klipp från världen över på fattigdom, hunger och krig (Planeta Eskoria), en palestinsk flickas förtvivlan angående Israel-Palestina-konflikten (Intifada), en video där en bild på Påven sakta ändras till ett porträtt av djävulen (Crimen Sollicitationis), blodigt polisvåld (Romero el Madero) - ja, ni fattar. Så jag gick ifrån spelningen med blandade känslor. De är ett band vars syfte helt klart är att föra fram budskap och uppmärksamma frågor för att få folk att tänka efter och agera, och detta till bra musik för de är ett jäkligt tight band. Jag förstår varför de hade videos till sina låtar, även om jag personligen tyckte att det några gånger blev lite väl magstarkt. Jag håller inte nödvändigtvis med allt de sjunger om, men trots allt var det en hemskt rolig spelning som både fick mig att tänka efter och lämnade mig helt slut i kroppen och hes! Helt klart värt en tripp till huvudstaden för.
Som tur var - trots den enorma folkmassan som stormade mot tunnelbanan efteråt - kom vi i tid fram till busstationen och vår buss. Heldöda somnade vi alla nästan direkt, jag efter att jag slutat frysa. Jag och M kom hem till huset klockan sex på morgonen, och sedan skulle stackaren till jobbet klockan åtta...
fredag 5 november 2010
Bara för att jag ska gå på fet spelning i Mexico City!
Klockan ett på söndag morgon sätter jag mig på en buss tillsammans med M och några av hans kompisar för att gå och se ett spanskt skapunk-band vid namn Ska-P i Mexico City. Det kommer att bli SÅ GRYMT, speciellt eftersom de är populära här. Så ingen uppdatering denna helgen, men ni kan ju glädja er åt att jag kommer rocka järnet till härlig musik tillsammans med en massa galna mexikanare!
Nos vemos!
tisdag 2 november 2010
De senaste helgerna i kassa mobilbilder
 |
| Dansanta människor av den äldre generationen skakar loss på ett torg till livemusik. |
 |
| Manuel försökte rocka rockring. Det gick sådär. Och ja, det är en himmelsblå MFF-tröja han har på sig. Familjens idé, inte min - kunde inte bry mig mindre om fotboll. Representin' Malmö, dock! |
 |
| En evinnerlig massa sorters chilifrukter på marknad. |
 |
| Gränd i Xalapa. |
 |
| Marknad. |
 |
| Marknad. Just på denna bilden syns det inte, men det var knökfullt där! På bilden syns stånd med pan de muerto, speciellt bröd för Día de muertos. Vi fick med oss flera påsar hem. Väldigt gott tillsammans med varm choklad! |
 |
| Marknad. Köpte dessutom en bukett blommor med lila och orangea blommor som också är typiskt för Día de muertos, samt traditionellt mexikanskt godis. |
 |
| Esquites! Majskorn blandat med majonnäs, gräddfil, ost och chilipulver- och sås. |
 |
| Traditionell dans från Veracruz. |
 |
| Altare. |
 |
| Hålligång vid Zócalo. |
 |
| Halloween-spelning i Misfits-anda. |
 |
| En trevlig gränd, helt enkelt. |
torsdag 28 oktober 2010
Mexikansk matlagning 101
Äntligen var det dags för lite redig mexikansk matlagning! Än så länge har jag inte lagat någon mexikansk mat alls - varken här eller hemma i Sverige, såvida inte mina försvenskade enchiladas räknas - så jag var peppad på lite äkta matkultur från köksperspektivet!
Jag och Ivonne var kvällens mästerkockar, och på menyn stod tacos dorados med potatis- och chorizofyllning, och till det guacamole. Även jag ville bidra med något från min kultur, och vilken svensk efterrätt kan tänkas vara mer delikat än självaste kladdkakan? På grund av avsaknaden av ugn skulle denna gräddas i mikrovågsugn istället, så det skulle bli en intressant kväll.
Potatisen sattes på kokning, och även några av ingredienserna till guacamolen skulle kokas, så vi delade de gröna tomaterna och de gröna chilifrukterna - klart man måste ha chili, liksom - och kokade dem en stund i lite vatten. Sedan tillsattes färsk koriander, vitlök och, självfallet, avokadon samt lite salt, och den härliga gröna blandningen blev röra i mixern. Guacamolen klar! Ivonne smakade av den, och gav mig direkt en smått chockad blick - "den är stark!". Jag är inte känd för att precis vara våghalsig när det handlar om salsa...
Chorizon - som är en kryddig massa gjord på griskött - stektes tills den såg ut som köttfärs. Potatisen mosades och blandades med chorizon. Sedan var det dags för utförandet av själva tacon.
En liten klick av potatismassan lades i var majstortilla, de rullades och sedan friterades de i olja tills de blev hårda. Det blev en himla massa tacos!
Till slut, efter ungefär två timmars matlagning och klockan hade slått tio, kunde vi sitta ner och avnjuta resultatet av vårt slit och anletes svett (bokstavligen, för helvete vad svettigt det var i lägenheten!). Ivonnes kille joinade oss, och tacosen inmundigades täckta med vår guacamole - som var väldigt god och smakade professionellt! -, gräddfil och speciell kornig Chiapas-ost. Åh, så gott det var!
Kladdkakan stod härnäst på schemat, och snabbare bakning får man leta efter. Blandade ihop alla ingredienser och satte in den i mikron, och ta-daah! Var inte säker på hur konsistensen skulle bli, men den blev perfekt kladdig och med grymt god chokladsmak! Vilken lycka att upptäcka att det funkar att baka kladdkaka i mikro...
En väldigt lyckad kväll!
Jag och Ivonne var kvällens mästerkockar, och på menyn stod tacos dorados med potatis- och chorizofyllning, och till det guacamole. Även jag ville bidra med något från min kultur, och vilken svensk efterrätt kan tänkas vara mer delikat än självaste kladdkakan? På grund av avsaknaden av ugn skulle denna gräddas i mikrovågsugn istället, så det skulle bli en intressant kväll.
Potatisen sattes på kokning, och även några av ingredienserna till guacamolen skulle kokas, så vi delade de gröna tomaterna och de gröna chilifrukterna - klart man måste ha chili, liksom - och kokade dem en stund i lite vatten. Sedan tillsattes färsk koriander, vitlök och, självfallet, avokadon samt lite salt, och den härliga gröna blandningen blev röra i mixern. Guacamolen klar! Ivonne smakade av den, och gav mig direkt en smått chockad blick - "den är stark!". Jag är inte känd för att precis vara våghalsig när det handlar om salsa...
Chorizon - som är en kryddig massa gjord på griskött - stektes tills den såg ut som köttfärs. Potatisen mosades och blandades med chorizon. Sedan var det dags för utförandet av själva tacon.
En liten klick av potatismassan lades i var majstortilla, de rullades och sedan friterades de i olja tills de blev hårda. Det blev en himla massa tacos!
Till slut, efter ungefär två timmars matlagning och klockan hade slått tio, kunde vi sitta ner och avnjuta resultatet av vårt slit och anletes svett (bokstavligen, för helvete vad svettigt det var i lägenheten!). Ivonnes kille joinade oss, och tacosen inmundigades täckta med vår guacamole - som var väldigt god och smakade professionellt! -, gräddfil och speciell kornig Chiapas-ost. Åh, så gott det var!
Ursäkta skabbigheten, men det var verkligen djävulskt varmt.
Kladdkakan stod härnäst på schemat, och snabbare bakning får man leta efter. Blandade ihop alla ingredienser och satte in den i mikron, och ta-daah! Var inte säker på hur konsistensen skulle bli, men den blev perfekt kladdig och med grymt god chokladsmak! Vilken lycka att upptäcka att det funkar att baka kladdkaka i mikro...
En väldigt lyckad kväll!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)