Jag var och hjälpte till på det största härbärget i staden idag. Där bor just nu runt 2 000 människor; vissa av dem bara en begränsad tid innan de återvänder till sina hus för att städa och göra dem beboeliga igen, och vissa på obegränsad då de inte har några hem att återvända till. De får helt enkelt hoppas på att regeringen ger dem någon slags ersättning så att de kan börja om på nytt igen och få ett drägligt liv tillbaka.
Denna gången var det mycket mer organiserat än förra gången jag var där. Jag blev placerad i hygienavdelningen, jag portionerade ut tandkräm och shampoo tillsammans med några andra volontärer, som för övrigt var hemskt trevliga. Bra övande av spanska där! Jag funderar på att åka dit imorgon också.
Fortfarande är läget instabilt i delstaten; många städer är fortfarande översvämmade och hjälpen är begränsad. Nu har dessutom en annan delstat - Oaxaca, som gränsar till Veracruz - drabbats av jordskred vilket krävt ytterligare offer. Det är fortfarande svårt att tro vilka oerhörda vattenmassor som nådde Veracruz när orkanen slog till; på vissa håll var vågorna som kom tretton meter höga, och vattnet täckte hustaken. Som tur är pågår hjälpaktioner för fullt inte bara här utan i hela landet för att hjälpa de utsatta.
onsdag 29 september 2010
söndag 26 september 2010
Husdjur
Det enda husdjur jag någonsin haft var en liten hamster vid namn Pip för många år sedan. Det var trevliga tider med den lilla dunbollen, men efter det hade jag aldrig lust att skaffa fler husdjur. Inte visste jag att jag skulle komma att få en hel massa så småningom. Ofrivilligt, dock.
I vårt hus har vi haft den äran att ha följande djur inneboende:
- Kackerlackor (hatet till vilka jag tidigare uttryckt - usch och fy säger jag dock återigen!)
- Geckoödlor. Kravlar på väggarna och bajsar även på dem. Supermysigt med små kluttar på varje rums väggar. Här kallas de för "pussare" för att deras läte påminner om ljudet av pussar.
- Spindlar. En given favorit.
- Myggor. Man får passa sig för att lämna fönster öppna.
- Diverse flugor. Dyker främst upp så fort man glömt torka upp minsta smula efter en måltid.
- Myror.
Med andra ord så är jag - även när M befinner sig på jobbet - aldrig ensam i detta hus. Mamma, du hade haft fullt upp med dina "killer shoes" säger jag bara! Själv har jag bara accepterat faktum och bryr mig ofta inte så mycket om dem - co-exist, helt enkelt. SÅVIDA det inte rör sig om en kackerlacka, då jäklar...!
I vårt hus har vi haft den äran att ha följande djur inneboende:
- Kackerlackor (hatet till vilka jag tidigare uttryckt - usch och fy säger jag dock återigen!)
- Geckoödlor. Kravlar på väggarna och bajsar även på dem. Supermysigt med små kluttar på varje rums väggar. Här kallas de för "pussare" för att deras läte påminner om ljudet av pussar.
- Spindlar. En given favorit.
- Myggor. Man får passa sig för att lämna fönster öppna.
- Diverse flugor. Dyker främst upp så fort man glömt torka upp minsta smula efter en måltid.
- Myror.
Med andra ord så är jag - även när M befinner sig på jobbet - aldrig ensam i detta hus. Mamma, du hade haft fullt upp med dina "killer shoes" säger jag bara! Själv har jag bara accepterat faktum och bryr mig ofta inte så mycket om dem - co-exist, helt enkelt. SÅVIDA det inte rör sig om en kackerlacka, då jäklar...!
fredag 24 september 2010
Glädje!
Det flödar återigen vatten till huset! Och då menar jag självfallet inte regnvatten, utan kranvatten, duschvatten, tvättmaskinsvatten, toalettvatten - joy to the world!
torsdag 23 september 2010
Observationer
Jag kommer helt klart att återkomma till orkanen och dess följder, men innan det tänkte jag dela med mig av några observationer jag gjort:
- Mexikanarna ÄLSKAR Coca Cola. Kanske ännu mer än amerikanarna. Varför skulle de annars säljas i TRELITERSFLASKOR? Jag skojar inte! Överallt dricks det Coca Cola, hela tiden. Själv tillhör jag den minoritet som avskyr Cola.
På tal om enorma läskflaskor såg jag inför 200-årsjubileumet 3,5-litersflaskor - det är helt sinnessjukt! Sverige har inget att komma med där.
- Katolicismen är som jag tidigare nämnt ett enormt inslag i vardagen här, och på bussen när vi åker förbi en kyrka inne i stan ser man alltid ett flertal människor som gör "korset" (vet ej vad den korrekta benämningen är) - ni vet, pannan, bröstet, axeln, andra axeln, kyss. Det är vanligt att göra så när man åker förbi kyrkor.
- Gatuhundar- och katter kanske inte förvånar speciellt mycket, men vad säger ni om gatuhästar? De finns här.
- Duschar är gravt underskattade. Speciellt i en sådan här kolossalt svettig stad, där man är garanterad att svettas inom tio sekunder efter det att man satt sin fot utanför ytterdörren. Såvida man inte börjat svettas redan i huset, förstås. Vattnet har varit avstängt sedan i lördags i både vårt hus och M:s morföräldrars hus. Så för att spara vatten i deras hus var det dusch i återvunnet vatten från tvättmaskinen som gällde, och hälla det över sig från en spann. Och här är det speed-showering som gäller, så att man precis får sköljt tvål och shampoo av sig. Även toalettspolningar är underskattade; just nu är det ju färre, desto bättre som gäller. Men vi är väldigt tacksamma för att vi över huvud taget har tillgång till lite vatten fortfarande
- Spanskans grammatik är svårare än jag trodde. Tänkte lite malligt att "äh, efter sex år med tysk grammatik blir detta säkert rena barnleken", men icke! Indirekt och direkt objekt, måste ni vara så klyddiga?
- Vattenflaska är min favoritaccessoar. Jag går ingenstans utan min 1,5-litersflaska. Hinkar vatten som en travhäst 24/7, annars kommer huvudvärken som ett brev på posten.
- Det är väldigt komplicerat att beskriva en spettekaka. Jag försökte mig på att förklara för min spansklärare under dagens lektion, men det gick sådär. "Jä, men de' ei jo liksåmm en spiddekauga, liksåmm!"
- Mexikanarna ÄLSKAR Coca Cola. Kanske ännu mer än amerikanarna. Varför skulle de annars säljas i TRELITERSFLASKOR? Jag skojar inte! Överallt dricks det Coca Cola, hela tiden. Själv tillhör jag den minoritet som avskyr Cola.
På tal om enorma läskflaskor såg jag inför 200-årsjubileumet 3,5-litersflaskor - det är helt sinnessjukt! Sverige har inget att komma med där.
- Katolicismen är som jag tidigare nämnt ett enormt inslag i vardagen här, och på bussen när vi åker förbi en kyrka inne i stan ser man alltid ett flertal människor som gör "korset" (vet ej vad den korrekta benämningen är) - ni vet, pannan, bröstet, axeln, andra axeln, kyss. Det är vanligt att göra så när man åker förbi kyrkor.
- Gatuhundar- och katter kanske inte förvånar speciellt mycket, men vad säger ni om gatuhästar? De finns här.
- Duschar är gravt underskattade. Speciellt i en sådan här kolossalt svettig stad, där man är garanterad att svettas inom tio sekunder efter det att man satt sin fot utanför ytterdörren. Såvida man inte börjat svettas redan i huset, förstås. Vattnet har varit avstängt sedan i lördags i både vårt hus och M:s morföräldrars hus. Så för att spara vatten i deras hus var det dusch i återvunnet vatten från tvättmaskinen som gällde, och hälla det över sig från en spann. Och här är det speed-showering som gäller, så att man precis får sköljt tvål och shampoo av sig. Även toalettspolningar är underskattade; just nu är det ju färre, desto bättre som gäller. Men vi är väldigt tacksamma för att vi över huvud taget har tillgång till lite vatten fortfarande
- Spanskans grammatik är svårare än jag trodde. Tänkte lite malligt att "äh, efter sex år med tysk grammatik blir detta säkert rena barnleken", men icke! Indirekt och direkt objekt, måste ni vara så klyddiga?
- Vattenflaska är min favoritaccessoar. Jag går ingenstans utan min 1,5-litersflaska. Hinkar vatten som en travhäst 24/7, annars kommer huvudvärken som ett brev på posten.
- Det är väldigt komplicerat att beskriva en spettekaka. Jag försökte mig på att förklara för min spansklärare under dagens lektion, men det gick sådär. "Jä, men de' ei jo liksåmm en spiddekauga, liksåmm!"
tisdag 21 september 2010
En omskakande helg
Jösses, vilken helg. En sådan upplevelse får en verkligen att inse hur lugnt Sverige är vädermässigt, hur mycket tidningar och media än blåser upp minsta lilla åskväder till smärre naturkatastrofer. Jag har verkligen fått smaka på naturens krafter när de är som starkast, och det är något jag helst aldrig upplever igen.
Det hade utfärdats en varning om tropisk storm några dagar innan, och M berättade detta för mig för att förbereda mig. Han sa dock att han inte trodde det skulle bli så farligt, och jag tänkte inte så mycket mer på det utan jämförde det mest i mitt huvud med de våldsamma åskskurar vi haft innan.
När fredagsmorgonen väl kom pågick ett väldigt regnoväder och ganska kraftig vind utanför, och jag kände mig lättad över att det kanske inte skulle bli värre än så. M bad mig innan han gick till jobbet att hålla koll på det lilla uterummet bredvid köket som innan blivit översvämmat och lett till vatten i hela köket, vilket jag lovade. Trött som jag var somnade jag om, och vaknade några timmar senare av att M ringde mig. Regnet och vinden piskade hårt mot sovrumsfönsrena i bakgrunden. Han bad mig att gå ner och kolla det rummet om jag inte redan gjort det. Jag lydde, och det såg inte så farligt. Dock upptäckte jag att det kom in vatten från ett annat fönster i trappan upp till tvättstugan, och droppade ända ner till bottenvåningen. Så jag satte en spann där det droppade och tänkte att jag hade löst situationen. Men jag insåg inte situationen i resten av huset.
Till min fasa upptäckte jag att en sjö höll på att bildas på sovrumsgolvet, en sjö som växte med skrämmande fart. Samtidigt i rummet bredvid höll samma sak på att hända. Vinden slet i alla fönster och dörrar, och jag ringde förtvivlat M för att höra vad jag skulle ta mig till. Vid detta laget hade jag börjat få lite smått panik när jag försökt torka upp vatten i de olika rummen utan resultat. Han lyckades lugna ner mig aningen, och jag fortsatte med mitt arbete. Moppade som aldrig förr, och trodde verkligen att huset skulle falla sönder eller i alla fall att fönstrena och dörrarna skulle ge vika för den kolossala stormen som pågick. Denna åtgärd hjälpte föga, och som grädden på moset försvann all elektricitet i huset. Nu gick det inte heller att ringa någonstans, täckningen hade försvunnit även den. Perfekt, tänkte jag förtvivlat; det här händer bara inte.
Det som följde var timtal med moppande, skopande med några plastskålar från köket, tilltäppande med handdukar och diverse klädesplagg som fanns till hands, och ännu mer skopande. Till min enorma lättnad verkade stormen och regnet äntligen lugna ner sig, och det gick att se resultat av mitt arbete. Till slut hade jag torkat upp i princip allt vatten, och kunde dra en lättnadens suck åt att det slutat regna och blåsa.
Utmattad slängde jag mig på sängen och försökte fatta vad som hänt denna dag. Det som hände sedan var - efter att M mirakulöst nog lyckats ta sig hem från jobbet, en fabrik som tvingats stänga ner helt p.g.a. vädret, alldeles dyngsur efter att ha vadat genom knähögt regnvatten - att vi blev upphämtade av M:s kusin och moster, och körda till hans morföräldrars hus som var mer säkert. På vägen såg vi oräkneliga nedfallna träd, krossade fönster och glasrutor, förstörda bilar, igenstängda affärer, och vattenfyllda gator. Ännu förstod vi dock inte exakt hur stor förödelsen blivit, av denna orkan - Karl - som från början kallades tropisk storm.
500 000 människor i hela staten har fått sina hem och ägodelar förstörda. Ett flertal av dessa har förlorat familjemedlemmar. En ofantlig massa tvingas nu bo i härbärgen, för de har ingen annanstans att bo. De är helt beroende av gåvor och donationer från människor, organisationer och företag. Folk är fortfarande kvar i sina översvämmade byar utan hjälp för att ingen kan ta sig ut dit.
Vi hade en otrolig tur. Vårt område evakuerades av säkerhetsskäl, men under hela tiden var vi i säkerhet i en annan del av staden, utan att ha förlorat något.
M känner många som blivit av med allt. Alla hans chefer har förlorat sina hus. Ett flertal av hans vänner har också gjort det. Lyckligtvis är alla i hans släkt oskadda och med hem och ägodelar i behåll, men många andra hade inte den turen. Vi spenderade lördagskvällen, efter att läget blivit allvarligare, med att ringa runt till släktingar och vänner, och samtidigt lyssna på radio för att hålla oss uppdaterade.
Jag, M:s syster och morfar begav oss till ett World Trade Center här i staden, som nu fungerar som tillfälligt hem för de som blivit hemlösa, för att hjälpa till med att sortera donationer. Garaget var till stor del fyllt av kläder, mat, vatten, filtar, handdukar och hygienartiklar som folk hade donerat. Mitt i denna oerhört olyckliga situation var det verkligen hjärtvärmande att se den medmänsklighet som pågick i det garaget; den enorma mängd saker som skänkts till de som haft mindre tur, och den enorma mängd människor som var där för att hjälpa till. Fantastiskt. Det kändes bra att kunna vara en del av det, att hjälpa till på något sätt.
En sådan här händelse får en att tänka efter. Tänk att aldrig behöva oroa sig för sådant här. Att bara behöva stå inför valet om man ska ta på sig regnjacka eller inte innan man går hemifrån; aldrig att man behövt oroa sig för om huset kommer att stå kvar i samma skick när man kommer tillbaka.
Det hade utfärdats en varning om tropisk storm några dagar innan, och M berättade detta för mig för att förbereda mig. Han sa dock att han inte trodde det skulle bli så farligt, och jag tänkte inte så mycket mer på det utan jämförde det mest i mitt huvud med de våldsamma åskskurar vi haft innan.
När fredagsmorgonen väl kom pågick ett väldigt regnoväder och ganska kraftig vind utanför, och jag kände mig lättad över att det kanske inte skulle bli värre än så. M bad mig innan han gick till jobbet att hålla koll på det lilla uterummet bredvid köket som innan blivit översvämmat och lett till vatten i hela köket, vilket jag lovade. Trött som jag var somnade jag om, och vaknade några timmar senare av att M ringde mig. Regnet och vinden piskade hårt mot sovrumsfönsrena i bakgrunden. Han bad mig att gå ner och kolla det rummet om jag inte redan gjort det. Jag lydde, och det såg inte så farligt. Dock upptäckte jag att det kom in vatten från ett annat fönster i trappan upp till tvättstugan, och droppade ända ner till bottenvåningen. Så jag satte en spann där det droppade och tänkte att jag hade löst situationen. Men jag insåg inte situationen i resten av huset.
Till min fasa upptäckte jag att en sjö höll på att bildas på sovrumsgolvet, en sjö som växte med skrämmande fart. Samtidigt i rummet bredvid höll samma sak på att hända. Vinden slet i alla fönster och dörrar, och jag ringde förtvivlat M för att höra vad jag skulle ta mig till. Vid detta laget hade jag börjat få lite smått panik när jag försökt torka upp vatten i de olika rummen utan resultat. Han lyckades lugna ner mig aningen, och jag fortsatte med mitt arbete. Moppade som aldrig förr, och trodde verkligen att huset skulle falla sönder eller i alla fall att fönstrena och dörrarna skulle ge vika för den kolossala stormen som pågick. Denna åtgärd hjälpte föga, och som grädden på moset försvann all elektricitet i huset. Nu gick det inte heller att ringa någonstans, täckningen hade försvunnit även den. Perfekt, tänkte jag förtvivlat; det här händer bara inte.
Det som följde var timtal med moppande, skopande med några plastskålar från köket, tilltäppande med handdukar och diverse klädesplagg som fanns till hands, och ännu mer skopande. Till min enorma lättnad verkade stormen och regnet äntligen lugna ner sig, och det gick att se resultat av mitt arbete. Till slut hade jag torkat upp i princip allt vatten, och kunde dra en lättnadens suck åt att det slutat regna och blåsa.
Utmattad slängde jag mig på sängen och försökte fatta vad som hänt denna dag. Det som hände sedan var - efter att M mirakulöst nog lyckats ta sig hem från jobbet, en fabrik som tvingats stänga ner helt p.g.a. vädret, alldeles dyngsur efter att ha vadat genom knähögt regnvatten - att vi blev upphämtade av M:s kusin och moster, och körda till hans morföräldrars hus som var mer säkert. På vägen såg vi oräkneliga nedfallna träd, krossade fönster och glasrutor, förstörda bilar, igenstängda affärer, och vattenfyllda gator. Ännu förstod vi dock inte exakt hur stor förödelsen blivit, av denna orkan - Karl - som från början kallades tropisk storm.
500 000 människor i hela staten har fått sina hem och ägodelar förstörda. Ett flertal av dessa har förlorat familjemedlemmar. En ofantlig massa tvingas nu bo i härbärgen, för de har ingen annanstans att bo. De är helt beroende av gåvor och donationer från människor, organisationer och företag. Folk är fortfarande kvar i sina översvämmade byar utan hjälp för att ingen kan ta sig ut dit.
Vi hade en otrolig tur. Vårt område evakuerades av säkerhetsskäl, men under hela tiden var vi i säkerhet i en annan del av staden, utan att ha förlorat något.
M känner många som blivit av med allt. Alla hans chefer har förlorat sina hus. Ett flertal av hans vänner har också gjort det. Lyckligtvis är alla i hans släkt oskadda och med hem och ägodelar i behåll, men många andra hade inte den turen. Vi spenderade lördagskvällen, efter att läget blivit allvarligare, med att ringa runt till släktingar och vänner, och samtidigt lyssna på radio för att hålla oss uppdaterade.
Jag, M:s syster och morfar begav oss till ett World Trade Center här i staden, som nu fungerar som tillfälligt hem för de som blivit hemlösa, för att hjälpa till med att sortera donationer. Garaget var till stor del fyllt av kläder, mat, vatten, filtar, handdukar och hygienartiklar som folk hade donerat. Mitt i denna oerhört olyckliga situation var det verkligen hjärtvärmande att se den medmänsklighet som pågick i det garaget; den enorma mängd saker som skänkts till de som haft mindre tur, och den enorma mängd människor som var där för att hjälpa till. Fantastiskt. Det kändes bra att kunna vara en del av det, att hjälpa till på något sätt.
En sådan här händelse får en att tänka efter. Tänk att aldrig behöva oroa sig för sådant här. Att bara behöva stå inför valet om man ska ta på sig regnjacka eller inte innan man går hemifrån; aldrig att man behövt oroa sig för om huset kommer att stå kvar i samma skick när man kommer tillbaka.
lördag 18 september 2010
Igår slog orkanen "Karl" till här i Veracruz, och den har lett till en oväntat stor förödelse här i staden, för att inte tala om delstaten Veracruz. Massor med städer och byar har fått evakueras, och folk runt om här i staden håller på att evakueras just nu på grund av den översvämning som skett här. Ett av de områdena är Casas Díaz, där vårt hus ligger, men vi bor sedan igår hos M:s morföräldrar, och allting är bra med oss. Ville bara berätta att vi är i säkerhet, men att vårt hus troligtvis kommer att översvämmas. Vi har dock haft en enorm tur, och är glada att vi är okay. Radion är på för uppdateringar om läget här i staden.
Tänker på alla de som förlorat sina familjemedlemmar, hus och ägodelar i denna orkan här i Veracruz, och hoppas innerligt på att det lugnar ner sig så fort som möjligt.
Tänker på alla de som förlorat sina familjemedlemmar, hus och ägodelar i denna orkan här i Veracruz, och hoppas innerligt på att det lugnar ner sig så fort som möjligt.
onsdag 15 september 2010
La cucaracha, la cucaracha ya no puede caminar
Mitt hat gentemot de vidriga skapelser vi kallar kackerlackor växer för var minut som går. De äcklena tar sig in i varenda liten öppning in till huset som finns, så vi måste täppa till hålen i handfaten, vattenledningen till tvättmaskinen och avloppet i duschen så fort de inte används. Trots dessa åtgärder kan man dock ge sig fasen på att de tar sig in i huset på något sätt ändå, men det har i alla fall blivit bättre.
I förrgår låg det en jäkel (en levande och en död, bör tilläggas) på rygg i det lilla uterummet vid köket och sprattlade. Jag tog bestämt fram sopskyffeln och drämde till ordentligt, i hopp om att det skulle vara tillräckligt. Men icke - det krävdes ytterligare 5+ tilldrämningar för att huvudet skulle gå av, och till och med då fortsatte den att sprattla en bra stund! Tvi vale! Och denna morgon fick en kackerlacka gå spraydöden till mötes i badrummet.
Idag kommer det att firas något enormt i hela Mexico. Varför? Imorgon är deras självständighetsdag, men inte bara det: det är också exakt 200 år sedan de blev självständiga. Ekvationen är enkel: mexikanarna (de världsledande festprissarna) + självständighetsdagen (en av de största högtiderna här) + 200-årsjubileum = BRAKFEST.
Firandet äger rum ikväll, medan själva självständighetsdagen ägnas åt att ta igen sig. De flesta kan skatta sig lyckliga åt ledighet torsdag och fredag, vissa även onsdag. Detta gäller dock tyvärr ej min snart utbrände pojkvän... Men firas ska det i alla fall, så ikväll blir det fest på mexikanskt vis!
För övrigt kämpar jag på med spanskan (nu börjar det bli klurigt minsann, med verb och dylikt), och jag har även gått med i en sånggrupp på en kulturskola nere i stan. Än så länge har det inte blivit så mycket sång, utan mest presentationer av alla i gruppen och av kursen. För mig fungerar den som utmärkt lyssnings- och förståelseträning, men jag kan lätt påstå att min hjärna är fullständigt slutkörd efter varje lektion. Har lyckats förstå vår excentriske lärare ganska bra hittills, och det är en seger i sig. Nu återstår bara att se vad vi kommer att sjunga. Något säger mig att det inte kommer bli något på engelska...
I förrgår låg det en jäkel (en levande och en död, bör tilläggas) på rygg i det lilla uterummet vid köket och sprattlade. Jag tog bestämt fram sopskyffeln och drämde till ordentligt, i hopp om att det skulle vara tillräckligt. Men icke - det krävdes ytterligare 5+ tilldrämningar för att huvudet skulle gå av, och till och med då fortsatte den att sprattla en bra stund! Tvi vale! Och denna morgon fick en kackerlacka gå spraydöden till mötes i badrummet.
Idag kommer det att firas något enormt i hela Mexico. Varför? Imorgon är deras självständighetsdag, men inte bara det: det är också exakt 200 år sedan de blev självständiga. Ekvationen är enkel: mexikanarna (de världsledande festprissarna) + självständighetsdagen (en av de största högtiderna här) + 200-årsjubileum = BRAKFEST.
Firandet äger rum ikväll, medan själva självständighetsdagen ägnas åt att ta igen sig. De flesta kan skatta sig lyckliga åt ledighet torsdag och fredag, vissa även onsdag. Detta gäller dock tyvärr ej min snart utbrände pojkvän... Men firas ska det i alla fall, så ikväll blir det fest på mexikanskt vis!
För övrigt kämpar jag på med spanskan (nu börjar det bli klurigt minsann, med verb och dylikt), och jag har även gått med i en sånggrupp på en kulturskola nere i stan. Än så länge har det inte blivit så mycket sång, utan mest presentationer av alla i gruppen och av kursen. För mig fungerar den som utmärkt lyssnings- och förståelseträning, men jag kan lätt påstå att min hjärna är fullständigt slutkörd efter varje lektion. Har lyckats förstå vår excentriske lärare ganska bra hittills, och det är en seger i sig. Nu återstår bara att se vad vi kommer att sjunga. Något säger mig att det inte kommer bli något på engelska...
tisdag 14 september 2010
Livet i Casas Díaz
Ojsan, här har man minsann legat lite på latsidan vad gäller bloggandet. Hoppas att ni inte saknat mig alltför mycket.
Det slog mig att jag ännu inte lagt ut några bilder på det hus och det område - Casas Díaz - jag och M bor i. Vi hade den turen att få bo i detta fantastiska, nyrenoverade (och alldeles för stort för oss två egentligen) hus tack vare att M:s morfar investerade i det men än så länge inte ville flytta hit från sitt nuvarande hus. Så vi fick helt enkelt bo i det tillsvidare.
Huset ligger långt ifrån centrum och stranden - tyvärr - men i ett förhållandevis lugnt och väldigt fint område.
Det slog mig att jag ännu inte lagt ut några bilder på det hus och det område - Casas Díaz - jag och M bor i. Vi hade den turen att få bo i detta fantastiska, nyrenoverade (och alldeles för stort för oss två egentligen) hus tack vare att M:s morfar investerade i det men än så länge inte ville flytta hit från sitt nuvarande hus. Så vi fick helt enkelt bo i det tillsvidare.
Huset ligger långt ifrån centrum och stranden - tyvärr - men i ett förhållandevis lugnt och väldigt fint område.
"Mi" casa!
Det bakom räcket på andra våningen finns en ganska rymlig terass.
Huset må inte se så stort ut, men det har en stor nedanvåning, ett stort kök, fyra sovrum, tre badrum, och en tredjevåning som används som tvättstuga. Som sagt, för stort för oss två. Det ekar ganska tomt fortfarande, och bristen på möbler är stor, men vi jobbar på att fylla ut de tomma utrymmena. Dock klarar man sig ganska långt med en säng och två stolar!
Utsikt över vår gata från terassen.
En sjö/vattenpöl ungefär 100 m från vårt hus.
Min FANTASTISKT organiserade del av garderoben! Det hade jag aldrig kunnat tro om mig själv.
Sovrummet. Garderoben står i en liten korridor till vänster om bilden som leder till vårt badrum. Och ovanför sängen sitter livräddaren, a.k.a. luftkonditioneringen.
Vassego'! Fler bilder kommer!
onsdag 8 september 2010
Den som sju pesos har får följa med på fääärden
Jag känner att jag har fått upp ett bra flyt med bussarna här. Första dagen var jag lite smått skräckslagen inför det faktum att jag skulle ge mig ut med bussar i områden jag inte kände till ett dyft i en stad jag inte hittar i (Veracruz är en OMÖJLIG stad att hitta runt i, alla gator ser exakt likadana ut).
Men nu vet jag hur det görs. Gå upp till Oxxo vid rondellen, ta Chapultepec-bussen, åk (skumpa) i ca 25 minuter (längre i rusningstrafik), hoppa av vid strippklubben, ta Volcanes-bussen och hoppa av på 20 de Noviembre och Uribe, gå ner för Uribe fyra kvarter, och ta-dah - min skola! Och på vägen tillbaka är det bara att gå tillbaka två kvarter mer till Diaz Mirón och göra samma sak tillbaka.
Men nu vet jag hur det görs. Gå upp till Oxxo vid rondellen, ta Chapultepec-bussen, åk (skumpa) i ca 25 minuter (längre i rusningstrafik), hoppa av vid strippklubben, ta Volcanes-bussen och hoppa av på 20 de Noviembre och Uribe, gå ner för Uribe fyra kvarter, och ta-dah - min skola! Och på vägen tillbaka är det bara att gå tillbaka två kvarter mer till Diaz Mirón och göra samma sak tillbaka.
Stylish bild på en Veracruz-buss (ej tagen av mig).
De ser ut så allihopa ungefär, som skolbussar i olika färger. Dessutom har de alla personaliserad interiör utefter chaufförens smak. Vanliga inslag är bilder/målningar på Jesus och Maria (det går inte att ta miste på att det är ett katolskt land), bibeltexter, sitt eget namn och/eller namn på familjemedlemmar i stylish neontext, och diverse visdomsord och anekdoter skrivna i taket i fören på bussen. Tar bussen så ofta att jag känner igen många bussar nu.
måndag 6 september 2010
Dagens mexikanska craving
Nu var det dags för lite riktigt käk!
Mexikaner älskar ju som bekant sina tacos. Dock har de autentiska mexikanska tacos som lagas här väldigt lite gemensamt med våra TexMex-"tacos" i Sverige. Under mina besök här har jag ätit otaliga tacos av olika smak och form, och trots att jag vid detta laget är lite trött på dem rent generellt så har jag fastnat för en speciell sort.
Tacos al pastor.
Majstortillas (förstås) med ett orange kött som kallas pastor, och ost. Pastor sitter i en stor klump på ett spett likt kebabkött, och skärs sedan av i skivor från spettet och steks tillsammans med osten som smälter ihop med köttet alldeles delikat. Serveras - som på bilden - med fördel tillsammans med pressad limejuice och ett glas med chokomilk (som O'boy fast ÄNNU sockrigare och sötare). De starka såserna har jag vågat mig på några gånger efter att M har testat dem och försäkrat sig om att jag klarar av en viss sort. Dock måste jag erkänna att jag föredrar mina tacos al pastor utan salsa.
Åh, vad jag vill ha en sådan där nu.
söndag 5 september 2010
Fredagens mexikanska craving
Som rubriken antyder skulle detta egentligen lagts ut i fredags, men Internet och kamera krånglade. Vi stjäler för övrigt trådlöst Internet från grannen; signalen är alltså ganska dålig och ibland obefintlig, som var fallet i fredags. Men schhh, säg inget!
I fredags blev jag plötsligt överväldigande sugen på en mexikansk specialitet. Eftersom jag inte har lagt ut några bilder i denna blogg än så tänkte jag att det hade kunnat passa bra nu för att demonstrera.
I fredags blev jag plötsligt överväldigande sugen på en mexikansk specialitet. Eftersom jag inte har lagt ut några bilder i denna blogg än så tänkte jag att det hade kunnat passa bra nu för att demonstrera.
Ta-daah! Denna godbit heter Tamarindo och är ett slags mexikanskt godis. Det kommer i en festlig grön behållare som synes. Godiset är en slags smet gjord av en frukt som är vanlig i godis och dricka här, tamarind. En liten brun frukt med kärnor, och detta godis består av tamarind och någon slags chili. Smakresultatet blir ungefär som kryddigt russin. För att smeten ska komma ut trycker man den vita biten undertill uppåt, så kommer godiset upp genom hål i toppen i form av tjocka spaghettistrån. Grymt!
Jag har aldrig varit speciellt förtjust i Tamarindo, men fredagens plötsliga suktande efter den förde mig till en närbutik några kvarter från vårt hus. För fyra pesos fick jag med mig denna hem, och jag käkade upp hela på en gång.
torsdag 2 september 2010
Bråte
Varje dag går min buss förbi ett stort fält som är indelat i vad som ser ut som kolonilotter. Men det som skiljer dessa små tomter från de idylliska svenska lotterna är att dessa är byggda av ren bråte. Plastbitar, plywood, diverse träplankor, tyg och annat man kan tänkas hitta på soptippen. En annan skillnad är att detta inte är ett ställe dit ägarna kommer lite då och då och odlar grönsaker och pysslar. De bor där. I brist på någon annanstans att bo gör de en liten bit av marken till sin egen, och bygger upp ett hus - eller snarare ett skjul - av vad de än kan hitta som kan ge skydd för vinden, regnet och framför allt den stekande solen. Ännu mer bråte ligger i högar på den lilla del av tomten som finns kvar. Det är vad de äger, och vad som än kan tänkas finnas i det lilla skjul de bor i.
Marken tillhör inte dem egentligen, utan de blir officiellt ägare till den efter att de bott där i tio år. Tills dess kan de bli bortdrivna när som helst och berövade på det minimala de äger.
M berättade att många av dessa människor går just till soptippar och letar efter saker de kan använda till sina hem. Han och hans klass skulle i grundskolan gå till en av dessa soptippar och intervjua de som gick och samlade där. Många av de fattiga blev arga och kastade skräp på eleverna för att få bort dem därifrån.
Det får en verkligen att tänka efter.
Marken tillhör inte dem egentligen, utan de blir officiellt ägare till den efter att de bott där i tio år. Tills dess kan de bli bortdrivna när som helst och berövade på det minimala de äger.
M berättade att många av dessa människor går just till soptippar och letar efter saker de kan använda till sina hem. Han och hans klass skulle i grundskolan gå till en av dessa soptippar och intervjua de som gick och samlade där. Många av de fattiga blev arga och kastade skräp på eleverna för att få bort dem därifrån.
Det får en verkligen att tänka efter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)