En omskakande helg

Jösses, vilken helg. En sådan upplevelse får en verkligen att inse hur lugnt Sverige är vädermässigt, hur mycket tidningar och media än blåser upp minsta lilla åskväder till smärre naturkatastrofer. Jag har verkligen fått smaka på naturens krafter när de är som starkast, och det är något jag helst aldrig upplever igen.

Det hade utfärdats en varning om tropisk storm några dagar innan, och M berättade detta för mig för att förbereda mig. Han sa dock att han inte trodde det skulle bli så farligt, och jag tänkte inte så mycket mer på det utan jämförde det mest i mitt huvud med de våldsamma åskskurar vi haft innan.

När fredagsmorgonen väl kom pågick ett väldigt regnoväder och ganska kraftig vind utanför, och jag kände mig lättad över att det kanske inte skulle bli värre än så. M bad mig innan han gick till jobbet att hålla koll på det lilla uterummet bredvid köket som innan blivit översvämmat och lett till vatten i hela köket, vilket jag lovade. Trött som jag var somnade jag om, och vaknade några timmar senare av att M ringde mig. Regnet och vinden piskade hårt mot sovrumsfönsrena i bakgrunden. Han bad mig att gå ner och kolla det rummet om jag inte redan gjort det. Jag lydde, och det såg inte så farligt. Dock upptäckte jag att det kom in vatten från ett annat fönster i trappan upp till tvättstugan, och droppade ända ner till bottenvåningen. Så jag satte en spann där det droppade och tänkte att jag hade löst situationen. Men jag insåg inte situationen i resten av huset.

Till min fasa upptäckte jag att en sjö höll på att bildas på sovrumsgolvet, en sjö som växte med skrämmande fart. Samtidigt i rummet bredvid höll samma sak på att hända. Vinden slet i alla fönster och dörrar, och jag ringde förtvivlat M för att höra vad jag skulle ta mig till. Vid detta laget hade jag börjat få lite smått panik när jag försökt torka upp vatten i de olika rummen utan resultat. Han lyckades lugna ner mig aningen, och jag fortsatte med mitt arbete. Moppade som aldrig förr, och trodde verkligen att huset skulle falla sönder eller i alla fall att fönstrena och dörrarna skulle ge vika för den kolossala stormen som pågick. Denna åtgärd hjälpte föga, och som grädden på moset försvann all elektricitet i huset. Nu gick det inte heller att ringa någonstans, täckningen hade försvunnit även den. Perfekt, tänkte jag förtvivlat; det här händer bara inte.

Det som följde var timtal med moppande, skopande med några plastskålar från köket, tilltäppande med handdukar och diverse klädesplagg som fanns till hands, och ännu mer skopande. Till min enorma lättnad verkade stormen och regnet äntligen lugna ner sig, och det gick att se resultat av mitt arbete. Till slut hade jag torkat upp i princip allt vatten, och kunde dra en lättnadens suck åt att det slutat regna och blåsa.

Utmattad slängde jag mig på sängen och försökte fatta vad som hänt denna dag. Det som hände sedan var - efter att M mirakulöst nog lyckats ta sig hem från jobbet, en fabrik som tvingats stänga ner helt p.g.a. vädret, alldeles dyngsur efter att ha vadat genom knähögt regnvatten - att vi blev upphämtade av M:s kusin och moster, och körda till hans morföräldrars hus som var mer säkert. På vägen såg vi oräkneliga nedfallna träd, krossade fönster och glasrutor, förstörda bilar, igenstängda affärer, och vattenfyllda gator. Ännu förstod vi dock inte exakt hur stor förödelsen blivit, av denna orkan - Karl - som från början kallades tropisk storm.

500 000 människor i hela staten har fått sina hem och ägodelar förstörda. Ett flertal av dessa har förlorat familjemedlemmar. En ofantlig massa tvingas nu bo i härbärgen, för de har ingen annanstans att bo. De är helt beroende av gåvor och donationer från människor, organisationer och företag. Folk är fortfarande kvar i sina översvämmade byar utan hjälp för att ingen kan ta sig ut dit.
Vi hade en otrolig tur. Vårt område evakuerades av säkerhetsskäl, men under hela tiden var vi i säkerhet i en annan del av staden, utan att ha förlorat något.

M känner många som blivit av med allt. Alla hans chefer har förlorat sina hus. Ett flertal av hans vänner har också gjort det. Lyckligtvis är alla i hans släkt oskadda och med hem och ägodelar i behåll, men många andra hade inte den turen. Vi spenderade lördagskvällen, efter att läget blivit allvarligare, med att ringa runt till släktingar och vänner, och samtidigt lyssna på radio för att hålla oss uppdaterade.

Jag, M:s syster och morfar begav oss till ett World Trade Center här i staden, som nu fungerar som tillfälligt hem för de som blivit hemlösa, för att hjälpa till med att sortera donationer. Garaget var till stor del fyllt av kläder, mat, vatten, filtar, handdukar och hygienartiklar som folk hade donerat.  Mitt i denna oerhört olyckliga situation var det verkligen hjärtvärmande att se den medmänsklighet som pågick i det garaget; den enorma mängd saker som skänkts till de som haft mindre tur, och den enorma mängd människor som var där för att hjälpa till. Fantastiskt. Det kändes bra att kunna vara en del av det, att hjälpa till på något sätt.

En sådan här händelse får en att tänka efter. Tänk att aldrig behöva oroa sig för sådant här. Att bara behöva stå inför valet om man ska ta på sig regnjacka eller inte innan man går hemifrån; aldrig att man behövt oroa sig för om huset kommer att stå kvar i samma skick när man kommer tillbaka.