En blåsig dag tänker jag på arbete

Det blåser så mycket ute idag att jag börjar tycka att det påminner obehagligt mycket om en viss orkan... Elektriciteten försvann ett tag, men är tillbaka nu. Dock undrar jag vad alla de högljudda smällar utifrån, från vad som låter som grannarnas hus, är. Hoppas att allt sitter kvar på deras hustak.

Efter dagens spanskalektion var jag vis och tog en taxi istället för bussen. Detta besparade mig dels en promenad på sex kvarter, dels en väntan utanför en strippklubb vars exteriör tidigare visat sig vara instabil, och dels en andra promenad hem till huset, och därav även risken att träffas av flygande objekt av varierande storlek och farlighetsgrad. Dyrare, visst, men säkerheten har väl sitt pris den också.
Dock visade sig min hemfärd bli en mycket trevlig hemfärd då min taxicaufför vad en hemskt vänlig och pratglad man. Och hör och häpna, vi konverserade under hela den dryga tjugominutersfärden - på spanska! Utan att skryta känner jag mig jäkligt stolt. Vi pratade om väder, namn, och hans jobb bland annat. Jag har varit nyfiken länge på taxichaffisarnas arbetspass, och passade då på att fråga om detta. 14 timmar varje dag jobbar han! Lite mer än vanligt för chaufförerna, då man vanligtvis delar upp dagen i två 12-timmarspass. Men jösses! Jag frågade honom om han inte var trött, och han svarade 'nejdå, och dessutom har jag tre damer där hemma att försörja'.

Efter denna givande taxifärd gav jag honom 20 pesos i dricks, vilket egentligen inte är någonting, men det gjorde hans dag. Och vår konversation gjorde min - vilken trevlig symbios!

På tal om jobb så pratade jag och min lärare om just detta igår (idag gjorde vi guacamole för övrigt, hihu). Hur gamla barnen vanligtvis är när de börjar jobba, bland annat. Hon berättade att hon - liksom många mexikanska ungdomar, om inte tidigare - började jobba när hon var 14 för att ha råd med skolmaterial. Skolan här är gratis upp till universitetet, men många familjer har ändå svårt att ha råd med de kostnader som tillkommer; böcker och skoluniformer, exempelvis. Därav är många tvungna att jobba efter skolan. Min lärare jobbade sex timmar varje kväll på en liten restaurang; hennes pappa jobbade, men hade ingen utbildning så jobbet var dåligt betalt, och dessutom köpte han alkohol för de pengar han tjänade på grund av sin alkoholism.

Normen är, liksom i Sverige, att jobba åtta timmar. Hur vanligt detta är på det stora hela vet jag dock inte, eftersom jag varje dag ser oräkneliga (självanställda) försäljare av exempelvis godis, glass, mat av olika slag, möbler som de bär runt på en kärra från dörr till dörr, grönsaker och frukt, och så vidare. De säljer det så billigt att jag antar att de måste jobba långa dagar för att ha råd att försörja sina familjer. Och även om man är anställd, exempelvis på en bensinmack, är man säkerligen beroende av dricksen eftersom timlönen/dagslönen är väldigt låg. Detta i kombination med hur vanligt det är att skaffa många barn här - ja, tufft är det säkerligen att försörja sig och sin familj, särskilt om man inte utbildat sig på universitet.

M - som har en ingenjörsutbildning från universitetet - jobbar vanligtvis runt 10-11 timmar varje dag. Ibland måste han stanna längre, eftersom han jobbar med underhåll av maskinerna på fabriken och har ett stort ansvar när det gäller att se till så att de fungerar. Ibland 15 timmar, ibland ännu längre. Några gånger har han varit tvungen att stanna mer än 24 timmar, utan rast. Så vitt jag vet finns ingen arbetsmiljölag eller dylikt som skyddar de anställda i sådana situationer.

Under min tid här har jag förstått att mexikanarna verkar jobba väldigt hårt, men klagar ytterst lite - om ens alls - på det.

Vilken kick!

Åh, vilken grym känsla det är att kunna konversera (någorlunda) på ett språk som man för tre månader sedan inte kunde prata alls! Helt fantastiskt kul.
Igår kom en random snubbe fram till mig på IVEC, kulturskolan här i Veracruz, när jag väntade på att en spelning skulle börja där vari M:s band skulle delta (en hyllningsspelning till den veracruzanske(?) kompositören Agustín Lara). Han frågade de vanliga frågorna, vart jag kommer från och varför jag var här, och så vidare, och allting skedde på spanska, inklusive mina svar. Det slutade med att han gav mig en bok som han hade skrivit själv om Veracruz historia, eftersom han råkade vara författare och råkade ha ett exemplar av sin bok i sin ryggsäck. M påstod lite bittert efteråt att han försökte stöta på mig eftersom han skrev ner sin email-adress och sitt mobilnummer i boken, men det var enbart om jag hade frågor om innehållet i boken. Lite svartis kanske?

Lite senare, när banden hade börjat samlas på bakgården där spelningen skulle äga rum, konverserade jag även med M:s vänner på spanska. Stolt!
Att jag senare på en fest hade lite problem med filmcharader på spanska är en annan femma...

Man vet att man är i Mexico när...

...ens spanskalärare (min nya lärare som jag förresten tycker väldigt bra om redan) inte bara lär ut slanguttryck utan även tillhörande kroppsgester. Det går inte att ta miste på hur viktigt kroppsspråket är här!

Knarkkriget i Mexico

Mexico har många bra sidor. Dessvärre - liksom med alla länder i världen - finns även mindre bra sidor.

Enligt vad jag själv har lagt märke till i svensk media är det främst det negativa som täckts, och då huvudsakligen knarkkriget som pågår här i landet just nu. Våldet eskalerar, främst längre norrut än här, men påverkan av knarkmaffian är uppenbar överallt. Den präglar systemet och samhället, och maffian besitter en enorm makt både tack vare att de står för majoriteten av de droger som säljs till USA, och för att många - inklusive politiker och polisen - tar del av deras vinster. De "säljer in sig" hos politikerna; i utbyte mot att de får sälja fritt i och utanför landet ger de politikerna en del av vinningen. Detta är en sida av den korruption som råder här. Politikerna har ett stort intresse för pengar, och då främst pengar som går rätt ner i egen ficka.

Hursomhelst har knarkmaffian vunnit enormt mycket mark här. En tragiskt stor mängd människor har mist sina liv i knarkkriget, och en stor fruktan råder för dem och den makt de innehar.

Jag hittade en intressant artikel på Sydsvenskans hemsida för några veckor sedan. En man som bor i Monterrey - en stad i norra Mexico och en av de städer som påverkats, och påverkas, mest av knarkkriget i landet - delar med sig av sitt perspektiv som mexikansk man och låtskrivare som motsätter sig maffian men ändå hjälpte dem med att skriva en låt.

Läs artikeln här
(Disclaimer: Det som läses i detta inlägg baseras på åsikter och erfarenheter som mina mexikanska vänner och bekanta delgett mig; därav är denna fakta varken en enhetlig sanning eller osann.)

Familjen

I Mexico är familjen viktigast.

Under min sammanlagda tid här har jag kommit att inse hur annorlunda familjementaliteten är här jämfört med i Sverige. Min inledande mening i kombination med föregående mening betyder naturligtvis inte att familjen inte är viktig(ast) i Sverige, utan främst att familjeumgänget och omhändertagandet av släkten är annorlunda.
I M:s förra hus bor tre generationer av hans släkt - hans morföräldrar, hans mamma och hans syster. I min värdfamiljs hus i Puebla bodde även där tre generationer. I min värdfamiljs hus i Mexico City bodde fyra generationer. Hur vanligt är detta i Sverige?

Och varför är det på så vis? Själv fick jag mig en rejäl ögonöppnare förra året när vi var ute med Up with People i mexikanska skolor och gjorde volontärarbete. Vi fick i uppgift att organisera en aktivitet som hette "Take a Stand", vilket gick ut på att man beroende på sin åsikt i en tvåalternativsfråga skulle ställa sig på motsvarande åsikts sida av rummets mitt. En av frågorna var "När dina föräldrar blir gamla, kommer du då att ta hand om dem själv eller placera dem på ett ålderdomshem?". Jag tror inte att det var en enda mexikansk elev som valde ålderdomshemsalternativet. De fick senare i uppgift att argumentera för sitt val, och de var enstämmiga - de såg det som en ära att få ta hand om sina föräldrar, eftersom de tagit hand om dem från när de var små, och detta blir alltså en chans för dem att ge tillbaka och visa denna tacksamhet. Och på andra sidan stod majoriteten av min Up with People-grupp. Det fick mig verkligen att tänka efter. Hur många i Sverige hade tagit på sig detta? Inte för att de inte bryr sig om sina föräldrar, men för att det skulle göra deras egna liv lite besvärligare.

För många mexikanare råder ingen tvekan angående deras föräldrar, de har vetat sedan länge att de vill ta hand om dem - inklusive att bo tillsammans med dem - när de blir gamla. Normen är alltså annorlunda här. Det är även regelbundenheten för familjeträffar. Söndagen är för de flesta här en avsatt dag för familjeaktivitet. Och med familjen menar jag inte endast den närmsta familjen utan här snackar vi lunch för fastrar, morbröder, kusiner, styvbarn - you name it. Hur många svenska familjer träffas så många och så ofta? Det är liksom en självklarhet att man träffas varje vecka. Med andra ord har jag varit på väldigt många get-togethers med M:s familj. En klar kontrast mot den bild jag fått av den svenska släktmentaliteten där tvånget ibland verkar dominera viljan.

En annan sak som är vanlig i Mexico men som jag tror är högst ovanlig i Sverige är att det är väldigt vanligt att bo hemma hos föräldrarna tills man gifter sig. Återigen en kontrast som kanske ligger inbäddad i de respektive kulturerna, att man i Sverige verkar sträva efter en tidigare självständighet och att bryta sig loss från familjenästet. Att stanna i föräldrahemmet tills man gifter sig skulle förmodligen ses som en aning märkligt och omoget, medan det här är helt normalt, både ur ett familjeperspektiv och ett ekonomiperspektiv.

Så, in conclusion, ser mexikanarna kanske lite mer osjälviskt på uppgiften att ta hand om sina föräldrar som nått ålderns höst, eller är det helt enkelt en självklar del av kulturen som vi inte riktigt har? Har de inte riktigt samma behov för den självständighet och det "avstånd" till föräldrarna och släkten som svenskar verkar vilja ha?

Jag vet i alla fall vem som ska åka och hälsa på sina farföräldrar och kusiner när hon kommer tillbaka till Sverige...

Lluvia

Idag regnade det för första gången på länge. Inget rått Sverige-regn á la höstrusk, med ändå så att jag rös till en smula när jag lämnade min skola. Ironiskt nog gick jag och nynnade på Luis Miguels "Cuando Calienta El Sol" ("När Solen Värmer") efter min lektion som var fylld av lyssningsövningar i form av musik. Utmärkt sätt att träna på spanska, om inte det bästa!

Dagen började lite sisådär med ett par äcklon på busshållplatsen som försökte bjuda med mig till ett hotellrum, men hur arg jag än blev ville jag inte låta det förstöra min dag.
Efter min lektion begav jag mig i regnet ner till centrum för att inhandla present till min spanskalärare. Jag fick nämligen reda på igår att om jag ska behålla min nuvarande lektionstid så måste jag byta lärare på grund av en schemaändring. Det känns riktigt vemodigt faktiskt, efter att ha haft lektioner med henne varenda dag i tre månader. Vi kommer så bra överens, och det är mer regel än undantag att vi svävar ut och pratar om helt andra saker än spanskagrammatik eller vad det nu kan röra sig om. Sorgligt! Så jag, med munnen full av hojaldra, plaskade bort till Sanborns vid Zócalo - stortorget här - för att inhandla en platta med Alejandro Fernandez. Hon råkar nämligen ha en inte så liten crush på denna mexikanske sångare, och suckar tungt och längtansfullt varje gång vi kollar på någon av hans musikvideos. Så det blev inte bara en platta utan en platta med DVD inkluderad - bingo! Plus choklad - vem kan motstå? - och ett tackkort som jag ska skriva på spanska, förstås. Dags att impa, förhoppningsvis...!

Idag firar jag och M tre månaders samboskap, om det ens är ett ord. Tre månader sedan jag kom hit, jösses. Det känns som så mycket mer och så mycket mindre på samma gång. Så ikväll blir det käk ute - fastän jag insisterade att vi kunde käka hemma, och jag misstänker att M som vanligt inte kommer låta mig betala fastän jag desperat försöker, haha - och sedan filmmys här hemma.

Det fanns säkert en poäng med detta inlägg i mitt huvud, men kanske inte lika mycket när jag nu väl skrivit ner det. Batt ju ar wellkåmm.

Helgen som gått

Helgen som passerat var en trevlig helg. Fredagen hade en trevlig feel, speciellt eftersom jag lyckades få 100% på mitt spanskaprov som innehöll den svåraste grammatiken hittills, och ett lyckat framträdande på sånglektionen med den spanska versionen av Robbie Williams "Angels". På kvällen åkte vi - jag, M, Bruno (M:s bästa polare) och Ivonne - som sagt till Xalapa för ett gig med Comandante Mono. M slog på stort och tog med sin nya Marshall-förstärkare för att inviga den live. Inte visste vi att stället skulle vara så litet, och scenen likaså. Men en trevlig spelning ändå, även om det knappt fanns rum för en minimal moshpit framför scenen.

Efteråt åkte vi till ranchen för att övernatta där. Knäppa som M och Bruno är - tillsammans är de en galen kombination - fick de för sig att klockan halv fyra på morgonen hoppa i poolen som finns på ranchen. Tilläggas bör att det var attans kyligt och beckmörkt. Men likväl hoppade de i, och den förkylning som nu nalkats för M kan mycket väl ha att göra med det... Till slut, runt klockan fem förmodligen, gick vi och lade oss efter att ha kollat sängarna efter tarantlar (korrekt plural av tarantel?) och diverse andra spindlar.
Egentligen var planen att jag och M skulle stanna i Xalapa över dagen på lördagen, men long story short så behövde Bruno och Ivonne skjuts tillbaka till Veracruz. Så vid lunch var vi tillbaka i värmen igen, med en hel dag framför oss. Förvånansvärt pigga efter ett fåtal timmars sömn var jag och M duktiga och städade huset först innan vi behav oss ut på stan. För en gångs skull kom vi hem med något - två stycken liksom vadderade kuber som vi kan sitta på när vi jammar i musikrummet. Fräckt. Möbler är som bekant en bristvara i vårt hus...
Kvällen spenderades i sällskap med The Big Bang Theory eftersom M somnade efter att vi nördat oss med Lego Star Wars på Xbox, hihu.

Nästa dag var det tänkt att vi skulle åka och köra go-kart med några av M:s vänner, men efter att detta visat sig vara svindyrt begav vi oss till ett ställe med batting cages, det vill säga ett innätat(?) ställe med maskiner som slungar bollar mot en och man ska försöka slå iväg dem med basebollträn. Själv körde jag på långsam och medium vad gällde hastighet, men det gick förvånansvärt bra! Träffade fler bollar än väntat, vilket var en trevlig överraskning. De andra, macho som de är, körde alla på den snabbaste. Vissa bättre än andra...
En släktträff hos M:s morföräldrar följde, och eftersom det var tidigt födelsedagsfirande för M:s mormor vankades det en massa käk och tre(!) olika sorters tårtor. Mätta var vi. Dessutom joinade jag deras julklappslek, så innan jag åker tillbaka till Sverige ska jag ge en julklapp till min "hemliga" person; alla får en person som de ska ge en julklapp till.
Funderar ni på att se filmen Fanboys, så tänk om. Fantastiskt urkass, enligt både mig och M. Bara så ni vet. Det fick vi bittert erfara på kvällen.

Måndagen var en helgdag av något slag - för vad vet jag inte, men mexikanarna tar varje chans att vara lediga - så M jobbade bara till strax efter två. Så det vankades biofilm, Red, på Plaza Américas. Action så det förslog, men trevligt ändå. Och i skrivandes stund sitter jag som varje måndag och lyssnar på Comandante Monos bandrep.
Denna veckan, på M:s initiativ(!!!) ska vi satsa på mer vegetariskt käk. Jag föll nästan av stolen när han sa att han funderade på att bli vegetarian så småningom. Jag vet ingen som älskar kött så mycket som han, och dessutom är han ju mexikanare och per definition van vid att äta massvis med kött till varje måltid. Men jag tyckte det var ett bra förslag, så denna veckan blir det flera dagar med helvegetariskt käk. Ni skulle ha sett vår matvagn, så grön och hälsosam och inte en köttbit så långt ögat kunde nå! Vi får väl se hur lång tid det tar innan han får abstinens...

"Mitt" hus i Veracruz (en titel som nästan rimmade) - del 2

Jag insåg att det dröjt en massa tid sedan jag uppdaterade med bilder på vårt hus för första gången, så här kommer några till för att ge en klarare bild av hur vi bor.

Första synen när man kommer in i huset. Köket rakt fram, och till vänster på bilden skymtar man trappan upp till andra våningen.

En liten close-up.

Kylen och frysen full med tramsiga Post-Its. Bilden medvetet minimerad just på grund av detta.

Vårt lilla musikrum.

Trappan upp till andra våningen.

Badrummet.

Kanske inte så superintressant, men man spenderar ju ändå en hel massa tid av sitt liv där inne...

Trappan upp till tredje våningen.

Tvättstugan. Det är underbart att ha vår egen tvättmaskin.

Tvätt på tork ute på hustaket.

Voilá!



Serenad

Just nu spelar och sjunger ett mariachiband en födelsedagsserenad utanför grannarnas hus.

This is Mexico, alltså.

Podría hablarte del amor, pero prefiero que lo sientas

Igår kväll var jag himla mångkulturell och lagade tacos dorados - de som jag fick lära mig att göra för några veckor sedan - och chokladbollar till efterrätt! Dessvärre upptäckte jag efter att jag stekt chorizon att den var en månad för gammal (M: "Men jag käkade den till frukost igår ju!"), så det fick bli improvisation med köttfärs istället. Inte så dumt, speciellt inte med salsa verde och gräddfil! Jag tror att M var lite stolt.

Ikväll sticker vi till Xalapa igen, men denna gången för ett gig med M:s band Comandante Mono. Det ska bli gött, och sedan sover vi över på ranchen. Lördagen kommer kanske att spenderas i downtown Xalapa, och sedan får vi se om vi åker hem på eftermiddagen eller på söndagen. M, den nörden, vill nämligen se Back To The Future 2 på bio (vi såg ettan förra veckan) som visas denna helgen, hihu.

Jag lämnar er härmed med min nuvarande sångbesatthet, Luchar Por Ella av Robi Draco Rosa. Tyvärr inte det minsta mexikanskt, då han är puertorican. Men en riktigt bra låt med trevlig text!

Podría hablarte del amor

Pero prefiero que lo sientas

Hablarte de la verdad

Pero prefiero que la busques

Podría hablarte de la libertad

Pero prefiero que la goces

Hablarte de la paz

En första djupdykning i den mexikanska matens aromatiska värld

Idag, alla barn, ska vi prata om något som präglar hela den mexikanska kulturen i allra högsta grad, och som mexikanarna känner stor stolthet för. Man stöter på det vart man än går, på restauranger, i små stånd i varje kvarter, i hushållen - jag talar förstås om maten. Mexikansk mat som vi känner till den i Sverige är väldigt annorlunda från autentisk mexikansk mat. Tex-mex är alltså modifierat, amerikaniserat så kallat mexikanskt käk, men idag ska jag skriva om the real deal! Buen provecho!

Tacos: Majstortillas med i princip vilken fyllning som helst, dock alltid med någon slags kött, och ofta ost också. Ovan syns min tidigare nämnda favorit, tacos al pastor. I tacon bör pressas limesaft och någon slags sås (salsa).

Såsen: Till i princip allting serveras någon slags sås, och på tacorestauranger oftast i denna form med flera att välja på, av olika starkhetsgrad. Ovan syns salsa roja, salsa verde och en annan sort som jag inte vet vad det är. Men salsa måste det vara, till allt. Ibland serveras även bitar av jalapeños till, allt för att göra maten starkare. Jag har blivit bättre på att tåla de starka såserna, men är inte i närheten av min härdade pojkvän!

Gringas: Ganska lika tacos. Pastorkött med smält ost mellan två stora vetetortillas. Riktigt mumsigt.

Empanadas: På just denna bilden är det lite svårt att se för min blev serverad med gräddfil, ost och sallad ovanpå. Men en enpanada är en vikt tortilla (såklart, va' trodde du?) fylld med ost eller kött och friterad i antingen olja eller fett. Extremt hälsosamt, med andra ord. Ingen personlig favorit, men en av M:s favoriter; "bra bakiskäk", tydligen.

Frijoles: Mexikanare ÄLSKAR bönor. Märker man det inte i själva maten så märker man det sannerligen när man åker till mataffären - jösses, att det finns så många olika sorters bönor! Jag ska ta en bild på det någon gång. Men i matlagningen förekommer bönor för det mesta som i 'refried' form (tillagade och mosade på något speciellt vis) till diverse rätter, och även i tortas.

Tortas: Mexikansk version av sandwich, kan man säga. En vit brödbulle fylld med i princip hur mycket kött man vill. Vanliga tortas är torta de pierna (pierna = ben, så kött från ben), torta de jamón (med skinka) eller en torta combinada med tre sortert kött tror jag det är. Ibland innehåller de grönsaker, ibland inte. Över huvud taget är grönsaker en ganska ovanlig komponent på de mexikanska faten.

Molcajetes: Ordet molcajete står egentligen för den  skål som maten serveras i. Ett redskap gjort på delvis vulkanstenspartiklar, som används för att tillaga exempelvis rätten ovan, kött (kommer ej ihåg vilken sort det var) i sås med ostbitar. Grytan bubblade i en evighet efter att vi fick in den på bordet, och smakade utmärkt i - vad annars - majstortillas.

Tamales: Inte för att vara negativ eller för att dissa den mexikanska matkulturen, men dessa tycker jag inte alls om. I alla fall, de är gjorda på majsdeg kokta inlindade i bananblad med fyllning av kött, kyckling, chili eller grönsaker exempelvis, men även med frukt.

Nopales: Ett lustigt inslag i den mexikanska maten är nopal - kaktus. Ja, det äts kaktus här. Bitar av kaktusblad som kokas. Smaken påminner om haricot verts, fast med slemmigare konsistens.

Till sin mer eller mindre onyttiga - no offence - måltid måste man förstås också har något att dricka. Det dricks mycket refrescos (läsk) och cerveza (öl) här, men om man vill ha något mer traditionellt mexikanskt kan man antingen satsa på horchata - ett vatten gjort på ris - eller jamaica - dricka gjord på hibiskusblomma (flor de Jamaica) som kokats i vatten och dricks kall. Jamaicas smak påminner lite om blandsaft, och horchata om sötad, lite kornig mjölk.

Eh no, basta ya, ven enámonos - Äventyr och spelning i Mexico City

Klockan sex i måndags morse anlände jag och M till vårt hus efter den andra dryga femtimmarsbussresan, lagom fräscha efter en heldag och spelning i Mexico City och dålig bussömn. Men det var onekligen ett trevligt äventyr!

Bussen avgick från Veracruz kl 01:00 på söndagmorgonen; vi (läs: M) ville vara på den säkra sidan så att vi kom fram i god tid före spelningen, eftersom Mexico City är en ofattbart stor stad med ofattbart många invånare, och trafiken är alltså därefter, så tänk då rusningstrafik. Vi två åkte tillsammans med två av M:s vänner i en deluxe-buss minsann. Fem timmar och en kräkning senare (jag ville undvika dåsighet under dagen och undvek därför att ta tablett mot åksjuka, och detta blev alltså följden. Lyckligtvis skedde det på toaletten) var vi framme i ett svinkallt Mexico City. Som tur var var vi förberedda med många lager kläder och varma skor, och kylan borde ju inte vara ett problem för mig som svenne, men jag tror att jag har vant mig vid Veracruz-värmen för usch vad jag frös! Hur ska det gå när jag kommer hem till Sverige igen?

I alla fall, efter några någorlunda kaotiska morgonfärder i tunnelbanan mötte vi upp med brodern till en av M:s vänner som bor i Mexico City. Efter en välbehövlig frukost bestämde vi oss för att bege oss till Castillo de Chapultepec. Detta enorma slott har bebotts av diverse kungligheter, presidenter och övriga politiker, och har gjorts om till ett museum där man kan följa Mexicos historia. Väldigt intressant, tänk om Sveriges historia hade varit så intressant, hihu... Slottet var dessutom högt beläget i staden, så man hade fin utsikt därifrån. Varken jag eller M tog dock med oss våra kameror på grund av risken att de skulle beslagtagas innan spelningen, men kanske får jag lov att stjäla bilder från Arthuro som var den enda som tog med sig sin.

Slottet var omgivet av en park med en sjö, och efter att vi hade gått längs med den marknad som fanns i parken satte vi oss i trampbåtar och trampade runt i det nu solvarma vädret. Detta följdes av käk på spansk restaurang där vi bjöds på (bjöds och bjöds, gratis var det ju inte, men ni fattar) femrättersmeny(!) - plus dessert! Massvis med mat alltså, så vi behövde i alla fall inte oroa oss för att bli hungriga under spelningen.

Vi mötte upp M:s syster som hade spenderat helgen hos en vän i D.F. (Distrito Federal = Mexico City) och som också ville se Ska-P. Vi åkte allihopa till Foro Sol, arenan där spelningen skulle äga rum. Attans stor var den! Efter två förband - som även de spelade ska-punk - så gick Ska-P äntligen på scenen, och vi var alla peppade. För min egen del är detta ett band som jag inte lyssnat på länge alls; faktum är att jag haft lite av deras musik på min iPod väldigt länge tack vare M - som avgudar Ska-P - men inte lyssnat på dem förrän en vecka innan spelningen. Dock kände jag direkt när de började med första låten - Estampida - att det skulle bli en bra spelning! Galen publik och energisk musik, kan det bli bättre?

Ska-P bjöd på en show som jag sällan glömmer, av många anledningar. För det första är musiken jäkligt bra, så det var omöjligt att stå stilla - svettades duktigt under mina fyra lager kläder, och allt vrålande med i låtarna slet på rösten, men det hör till! För det andra är Ska-P ett väldigt politiskt band som inte precis hymlar med sina åsikter, och låtarna präglas av kritik - många gånger väldigt stark - mot diverse saker och personer. Många av deras låtar i showen ackompanjerades - eller inleddes - av videos på en stor skärm i bakgrunden, många av vilka var väldigt starka. Exempelvis vidriga videos från tjurfäktning (Wild Spain, som bara är en av Ska-P:s anti-tjurfäktningslåtar), diverse klipp från världen över på fattigdom, hunger och krig (Planeta Eskoria), en palestinsk flickas förtvivlan angående Israel-Palestina-konflikten (Intifada), en video där en bild på Påven sakta ändras till ett porträtt av djävulen (Crimen Sollicitationis), blodigt polisvåld (Romero el Madero) - ja, ni fattar. Så jag gick ifrån spelningen med blandade känslor. De är ett band vars syfte helt klart är att föra fram budskap och uppmärksamma frågor för att få folk att tänka efter och agera, och detta till bra musik för de är ett jäkligt tight band. Jag förstår varför de hade videos till sina låtar, även om jag personligen tyckte att det några gånger blev lite väl magstarkt. Jag håller inte nödvändigtvis med allt de sjunger om, men trots allt var det en hemskt rolig spelning som både fick mig att tänka efter och lämnade mig helt slut i kroppen och hes! Helt klart värt en tripp till huvudstaden för.

Som tur var - trots den enorma folkmassan som stormade mot tunnelbanan efteråt - kom vi i tid fram till busstationen och vår buss. Heldöda somnade vi alla nästan direkt, jag efter att jag slutat frysa. Jag och M kom hem till huset klockan sex på morgonen, och sedan skulle stackaren till jobbet klockan åtta...

Bara för att jag ska gå på fet spelning i Mexico City!

Klockan ett på söndag morgon sätter jag mig på en buss tillsammans med M och några av hans kompisar för att gå och se ett spanskt skapunk-band vid namn Ska-P i Mexico City. Det kommer att bli SÅ GRYMT, speciellt eftersom de är populära här. Så ingen uppdatering denna helgen, men ni kan ju glädja er åt att jag kommer rocka järnet till härlig musik tillsammans med en massa galna mexikanare!
Nos vemos!

De senaste helgerna i kassa mobilbilder



Dansanta människor av den äldre generationen skakar loss på ett torg till livemusik.

Manuel försökte rocka rockring. Det gick sådär.
Och ja, det är en himmelsblå MFF-tröja han har på sig. Familjens idé, inte min - kunde inte bry mig mindre om fotboll. Representin' Malmö, dock!

En evinnerlig massa sorters chilifrukter på marknad.

Gränd i Xalapa.

Marknad.

Marknad. Just på denna bilden syns det inte, men det var knökfullt där! På bilden syns stånd med pan de muerto, speciellt bröd för Día de muertos. Vi fick med oss flera påsar hem. Väldigt gott tillsammans med varm choklad!

Marknad. Köpte dessutom en bukett blommor med lila och orangea blommor som också är typiskt för Día de muertos, samt traditionellt mexikanskt godis.

Esquites! Majskorn blandat med majonnäs, gräddfil, ost och chilipulver- och sås.

Traditionell dans från Veracruz.

Altare.

Hålligång vid Zócalo.

Halloween-spelning i Misfits-anda.

En trevlig gränd, helt enkelt.