Har ni någonsin tänkt på hur tyst Sverige är? Tystnadsgraden beror förstås på var någonstans man bor; själv har jag alltid bott i lugna, tysta grannskap. Men det är först nu jag egentligen har lagt märke till det, hur tyst jag haft det hemma i huset i Malmö. Det enda ljud som egentligen kommit utifrån och sipprat in genom husets väggar är fågelkvitter och en och annan gräsklippare om helgen. Vi har nog mest stått för oväsendet själv, främst jag och min broder med vårat musicerande.
I Mexico är total tystnad sällsynt. I alla fall det Mexico jag har kommit att lära känna. Alltid är det något eller någon som larmar utanför. Vårt hus ligger i ett lugnt område en bra bit utanför centrala Veracruz, men detta är ingen garanti för ro för öronen. Här följer ett axplock av de ljud man får höra utifrån i detta hus under en dag:
- Hundskall. Konstant. Gnälliga (t.ex. grannens hund), robusta, ettriga - you name it. Men de skäller hela tiden. Vilket är ett bevis på att det tragiskt nog finns alldeles för många herrelösa hundar som strövar omkring på gatorna här.
- Bilar. Tutande och billarm inkluderade.
- Musik. Väldigt vanligt. Vanligast är reggaeton och traditionell mexikansk musik med smäktande brass och gälla röster. Observera: spelas ej på diskret volym.
- Tortillamannen. En liten man som cyklar runt och vrålar "torTILLAAaaaa!" (ungefär så låter det) var femte sekund. Han åker förbi ca 15 gånger per dag.
- Mopedmännen. Säljer något som jag ännu ej lyckats identifiera; det frenetiska, oupphörliga tutandet går dock ej att ta miste på. Kör förbi ca 20 gånger om dagen.
- Radiostationssnubbarna. Kör någon slags semitruck med megafoner monterade på taket som vrålar ut prat och musik från någon radiokanal.
- Tuppen som någon jäkel på en gata längre bort äger.
Tänk vad man tar tystnad för givet. Det känner jag nu att jag har gjort under alla de år jag bott i Sverige.
Ironiskt nog är det förvånansvärt tyst i skrivande stund. Undrar hur länge det håller i sig...
måndag 30 augusti 2010
lördag 28 augusti 2010
Konsten att vara güera
I Mexico är jag en güera. Ordet står för någon som är vithyad och/eller blond, och uttalas ungefär "wera". Mitt skandinaviska ursprung bidrar alltså till att jag automatiskt blir güera när jag kommer hit.
Att vara güera i de riktiga storstäderna i Mexico - som befolkas och besöks av människor av många olika nationaliteter - är förmodligen ingen "big deal", men här i Veracruz - där den övervägande majoriteten av turisterna består av mexikanare från andra städer, och möjligen andra latinamerikanare - blir man ständigt påmind om att man inte ser ut som de andra här. Aldrig på något otrevligt sätt, men dock.
Mexikanarna är ett fantastiskt folk på många sätt, framför allt tack vare sin gästvänlighet. Lär man känna en mexikansk familj dröjer det inte länge förrän man ses som en familjemedlem. Av alla de värdfamiljer jag bodde hos runt om i världen under min Up with People-turné förra året, var de mexikanska familjerna de som jag tyckte allra bäst om. De var otroliga på att få en att känna sig välkommen och omhändertagen, och deras hem blev per automatik ens eget så fort man satt foten innanför dörren; "mi casa es tu casa". Likadant har jag känt med M:s familj; det är en massiv familj, och jag skulle ljuga om jag sa att jag kunde hålla reda på alla mostrar och kusiner och allt vad det är, men så välkomnande och vänliga de är allihopa! De gör verkligen allt för en. Och det är en tight familj som värnar om varandra. Familjementaliteten återkommer jag till vid ett senare tillfälle!
Lär man väl känna mexikanarna blir man enkelt "en i gänget" (så länge man kan kommunicera med varandra!), men i det vardagliga livet i Veracruz har jag känt många blickar på mig för att jag är güera. Och de blickar jag får är inga diskreta sneglingar precis, utan det är fullt bläng vi snackar om här. Ett "jag-har-aldrig-sett-något-liknande-i-hela-mitt-liv"-bläng. En tjej i tioårsåldern i mataffären härom dagen visade en oändlig fascination för mig då hon varje gång vi möttes i gångarna stötte till sin yngre bror (kolla, kolla!), och såg storögt upp på mig med ett brett leende. Hennes lycka var total då hon sista gången vi gick förbi varandra vågade sig på ett "hello".
Varje dag har minst en främmande människa kommit fram och pratat med mig. Alla inleder på spanska, och de som kan fortsätter på engelska när de inser att jag inte förstår. Det är inget viktigt de pratar eller frågar om, men de kommer ändå fram till mig. Alla är nyfikna på var jag är ifrån och vad tusan jag gör här.
Bilar har tutat på mig, ett par har kallat mig "güera" eller något annat när jag gått förbi. Med andra ord är det inte så vanligt med vita människor här, och man uppmärksammas som aldrig förr.
Det kommer nog att ta lite tid att vänja sig vid detta.
Att vara güera i de riktiga storstäderna i Mexico - som befolkas och besöks av människor av många olika nationaliteter - är förmodligen ingen "big deal", men här i Veracruz - där den övervägande majoriteten av turisterna består av mexikanare från andra städer, och möjligen andra latinamerikanare - blir man ständigt påmind om att man inte ser ut som de andra här. Aldrig på något otrevligt sätt, men dock.
Mexikanarna är ett fantastiskt folk på många sätt, framför allt tack vare sin gästvänlighet. Lär man känna en mexikansk familj dröjer det inte länge förrän man ses som en familjemedlem. Av alla de värdfamiljer jag bodde hos runt om i världen under min Up with People-turné förra året, var de mexikanska familjerna de som jag tyckte allra bäst om. De var otroliga på att få en att känna sig välkommen och omhändertagen, och deras hem blev per automatik ens eget så fort man satt foten innanför dörren; "mi casa es tu casa". Likadant har jag känt med M:s familj; det är en massiv familj, och jag skulle ljuga om jag sa att jag kunde hålla reda på alla mostrar och kusiner och allt vad det är, men så välkomnande och vänliga de är allihopa! De gör verkligen allt för en. Och det är en tight familj som värnar om varandra. Familjementaliteten återkommer jag till vid ett senare tillfälle!
Lär man väl känna mexikanarna blir man enkelt "en i gänget" (så länge man kan kommunicera med varandra!), men i det vardagliga livet i Veracruz har jag känt många blickar på mig för att jag är güera. Och de blickar jag får är inga diskreta sneglingar precis, utan det är fullt bläng vi snackar om här. Ett "jag-har-aldrig-sett-något-liknande-i-hela-mitt-liv"-bläng. En tjej i tioårsåldern i mataffären härom dagen visade en oändlig fascination för mig då hon varje gång vi möttes i gångarna stötte till sin yngre bror (kolla, kolla!), och såg storögt upp på mig med ett brett leende. Hennes lycka var total då hon sista gången vi gick förbi varandra vågade sig på ett "hello".
Varje dag har minst en främmande människa kommit fram och pratat med mig. Alla inleder på spanska, och de som kan fortsätter på engelska när de inser att jag inte förstår. Det är inget viktigt de pratar eller frågar om, men de kommer ändå fram till mig. Alla är nyfikna på var jag är ifrån och vad tusan jag gör här.
Bilar har tutat på mig, ett par har kallat mig "güera" eller något annat när jag gått förbi. Med andra ord är det inte så vanligt med vita människor här, och man uppmärksammas som aldrig förr.
Det kommer nog att ta lite tid att vänja sig vid detta.
fredag 27 augusti 2010
Hurra, nu kan alla kommentera!
Jag ber om ursäkt för min omedvetna diskriminering av er läsare som inte har något Google-konto; tydligen var det automatiskt inställt så att ingen utan konto kunde kommentera mina inlägg. Men nu är detta alltså ändrat, så kommentera på!
torsdag 26 augusti 2010
Me gusta español
Spanskan är igång! Nu är det bara att tuta och köra! Sí señor!
I måndags hade jag min första lektion. Vägen dit var minst sagt speciell. En mycket märklig morgon i Mexico.
Jag väcktes innan mitt alarm ringde av att M vrålade på mig nerifrån köket. Jag misstänkte direkt att det hade något att göra med det kraftiga regn som föll utanför. Jag rusade ner, och mycket riktigt, när jag kom ner i köket var hela golvet täckt av vatten som hade tagit sig in utifrån. Vattnet spred sig så att nästan hela nedanvåningens golv täcktes av vatten. Så vi fick - morgontrötta och lite smått irriterade - bita i det sura äpplet, plocka fram den utrustning vi hade till hands (en sopkvast, en mopp med urvridare, en trasa samt en hink) och fösa ut/torka upp vattnet så gott det gick.
Det är regnsäsong i Veracruz, och när det är regnsäsong här, då jäklar är det regnsäsong. Regn med sådan ofantlig kraft har jag aldrig sett maken till.
Droppen var dock - höhö - när jag till slut vågade mig ut ur huset för att ta mig till busstationen. Absurditeten slog mig i ansiktet likt det piskande regn som precis upphört; vattnet på gatan hade bildat en flod, och vattennivån gick upp till knäna. Observera: detta är ingen överdrift. Skorna och strumporna åkte av, och jag tackade slumpen för att jag tagit på mig mina kortaste shorts (som dock ändå inte var korta tillräckligt för att komma undan vattnet). Jag skrattade för mig själv åt den sjuka situation jag befann mig i. Solen flinade åt mig i en glipa mellan molnen.
Efter ett flertal översköljningar till följd av de svallvågor som bildades när bilar körde förbi mig på gatan, kom bussen. Det sympatiska, "stackars sate"-leende jag fick av chauffören lyfte mina spirits lite.
Spanskan var hemskt trevlig, dock. Jag gillar verkligen min spanskalärare Paola, och jag känner mig väldigt entusiastisk vad gäller spanskan. Det känns härligt att gå därifrån varje dag och kunna lite mer än jag gjorde när jag kom dit.
För övrigt har jag den senaste veckan (det har gått en vecka sedan jag kom hit minsann!) varit mer huslig än jag förmodligen varit i hela mitt liv. Matlagning, tvätt av kläder, upphängning och sortering av nämnda kläder, disk... Jösses, det är knappt så att jag tror det själv. Förlåt, mamma och pappa, för att jag inte varit så flitig innan!
Nu ska jag återgå till att lyssna på M:s band Comandante Mono i replokalen bredvid rummet jag sitter i nu.
I måndags hade jag min första lektion. Vägen dit var minst sagt speciell. En mycket märklig morgon i Mexico.
Jag väcktes innan mitt alarm ringde av att M vrålade på mig nerifrån köket. Jag misstänkte direkt att det hade något att göra med det kraftiga regn som föll utanför. Jag rusade ner, och mycket riktigt, när jag kom ner i köket var hela golvet täckt av vatten som hade tagit sig in utifrån. Vattnet spred sig så att nästan hela nedanvåningens golv täcktes av vatten. Så vi fick - morgontrötta och lite smått irriterade - bita i det sura äpplet, plocka fram den utrustning vi hade till hands (en sopkvast, en mopp med urvridare, en trasa samt en hink) och fösa ut/torka upp vattnet så gott det gick.
Det är regnsäsong i Veracruz, och när det är regnsäsong här, då jäklar är det regnsäsong. Regn med sådan ofantlig kraft har jag aldrig sett maken till.
Droppen var dock - höhö - när jag till slut vågade mig ut ur huset för att ta mig till busstationen. Absurditeten slog mig i ansiktet likt det piskande regn som precis upphört; vattnet på gatan hade bildat en flod, och vattennivån gick upp till knäna. Observera: detta är ingen överdrift. Skorna och strumporna åkte av, och jag tackade slumpen för att jag tagit på mig mina kortaste shorts (som dock ändå inte var korta tillräckligt för att komma undan vattnet). Jag skrattade för mig själv åt den sjuka situation jag befann mig i. Solen flinade åt mig i en glipa mellan molnen.
Efter ett flertal översköljningar till följd av de svallvågor som bildades när bilar körde förbi mig på gatan, kom bussen. Det sympatiska, "stackars sate"-leende jag fick av chauffören lyfte mina spirits lite.
Spanskan var hemskt trevlig, dock. Jag gillar verkligen min spanskalärare Paola, och jag känner mig väldigt entusiastisk vad gäller spanskan. Det känns härligt att gå därifrån varje dag och kunna lite mer än jag gjorde när jag kom dit.
För övrigt har jag den senaste veckan (det har gått en vecka sedan jag kom hit minsann!) varit mer huslig än jag förmodligen varit i hela mitt liv. Matlagning, tvätt av kläder, upphängning och sortering av nämnda kläder, disk... Jösses, det är knappt så att jag tror det själv. Förlåt, mamma och pappa, för att jag inte varit så flitig innan!
Nu ska jag återgå till att lyssna på M:s band Comandante Mono i replokalen bredvid rummet jag sitter i nu.
söndag 22 augusti 2010
Jag vet någon som aldrig kommer att klaga på Skånetrafiken igen
Jag inledde mitt förra - och första - inlägg med en snabb introduktion vad gäller den mexikanska trafiken. Den är ett helt kapitel i sig; nära döden-upplevelser duggar tätt, och trots att det möjligen finns eller har funnits några slags trafikregler där är det ändå upp till var och en att tolka och köra efter eget bevåg. Det finns alltså inte så många regler med andra ord, och trafiken präglas i största grad av djungelns lag.
Igår begav jag och M oss ut i busstrafiksmyllret för att i detta kaos försöka lista ut hur jag skulle ta mig till min spanskaskola. Komplikationer hade jag väntat mig, men ay dios mio, vilken upplevelse! Och detta ej sagt i positiv bemärkelse.
För det första: det finns ingen tidtabell. Följaktligen betyder detta att du har ingen aning om: 1. när det kommer någon buss, 2. vilka bussar som går just där, 3. OM det kommer någon buss över huvud taget. Det finns alltså inga garantier för att du kommer att ha möjlighet att dyka upp varhelst du än ska i tid, eller alls. Vilket, kan man tänka, kanske inte låter så farligt enligt mexikansk standard, där punktlighet är av mindre vikt och där bestämda klockslag för aktivitet är högst ungefärliga. Men vad gäller skola, som jag dessutom får betala ganska saftiga pengar för, så hade det varit förträffligt att få komma i tid. Men inga garantier, som sagt.
Busshållplatser är mycket relativa. Med andra ord går det bra att vinka till sig en buss nästan precis var som helst. Det räcker alltså inte att bara stå vid trottoaren och hoppas på att någon ska stanna, utan man måste upp med fingret i luften och dra chaufförens uppmärksamhet till sig. Och har man tur stannar han där man vill efter man tryckt på den knapp som finns längst bak i bussen. Har man ännu mer tur lyckas man få sittplats, så att risken för diverse skador minskas med ca 20%. Och hamnar man på en buss med luftkonditionering, då jäklar kan man tacka sin lyckliga stjärna.
Tilläggas bör även att hela resan - från huset, inklusive flera byten och felorientering samt promenad till själva skolan - tog cirka två timmar. Detta blir roligt! Jag funderar även på att vänta med att äta frukost tills jag kommit till skolan, då det obeskrivligt frenetiska skumpandet eliminerar chansen att hålla nere vad som kan finnas i magsäcken vid tillfället.
Och upplevelserna slutar inte där. Efter att ha samlat mod ett tag vågade jag idag för första gången köra bil i trafiken här (och det, mina vänner, är en kraftansträngning i sig). Körkortet är taget; dock har jag ännu inte fått själva kortet, och jag är inte heller tekniskt sett tillåten att köra bil här. Men det är, enligt M, "inte så noga". Så jag puttrade på i den blåa lilla Opeln, och drev andra trafikanter till vansinne med min försiktighet och mitt blygsamma körsätt. Väl ute på motorvägen hade adrenalinet precis börjat pumpa, och då saktar bilen ner. Och ännu mer. Och ännu mer. När jag lyckats styra in till kanten var den helt död.
Jag fick skjuts hem av M:s snälla mamma som kom dit, och nu väntar jag på att få besked från M på brottsplatsen angående bogsering.
Jag älskar den mexikanska trafiken! Can you tell?
Igår begav jag och M oss ut i busstrafiksmyllret för att i detta kaos försöka lista ut hur jag skulle ta mig till min spanskaskola. Komplikationer hade jag väntat mig, men ay dios mio, vilken upplevelse! Och detta ej sagt i positiv bemärkelse.
För det första: det finns ingen tidtabell. Följaktligen betyder detta att du har ingen aning om: 1. när det kommer någon buss, 2. vilka bussar som går just där, 3. OM det kommer någon buss över huvud taget. Det finns alltså inga garantier för att du kommer att ha möjlighet att dyka upp varhelst du än ska i tid, eller alls. Vilket, kan man tänka, kanske inte låter så farligt enligt mexikansk standard, där punktlighet är av mindre vikt och där bestämda klockslag för aktivitet är högst ungefärliga. Men vad gäller skola, som jag dessutom får betala ganska saftiga pengar för, så hade det varit förträffligt att få komma i tid. Men inga garantier, som sagt.
Busshållplatser är mycket relativa. Med andra ord går det bra att vinka till sig en buss nästan precis var som helst. Det räcker alltså inte att bara stå vid trottoaren och hoppas på att någon ska stanna, utan man måste upp med fingret i luften och dra chaufförens uppmärksamhet till sig. Och har man tur stannar han där man vill efter man tryckt på den knapp som finns längst bak i bussen. Har man ännu mer tur lyckas man få sittplats, så att risken för diverse skador minskas med ca 20%. Och hamnar man på en buss med luftkonditionering, då jäklar kan man tacka sin lyckliga stjärna.
Tilläggas bör även att hela resan - från huset, inklusive flera byten och felorientering samt promenad till själva skolan - tog cirka två timmar. Detta blir roligt! Jag funderar även på att vänta med att äta frukost tills jag kommit till skolan, då det obeskrivligt frenetiska skumpandet eliminerar chansen att hålla nere vad som kan finnas i magsäcken vid tillfället.
Och upplevelserna slutar inte där. Efter att ha samlat mod ett tag vågade jag idag för första gången köra bil i trafiken här (och det, mina vänner, är en kraftansträngning i sig). Körkortet är taget; dock har jag ännu inte fått själva kortet, och jag är inte heller tekniskt sett tillåten att köra bil här. Men det är, enligt M, "inte så noga". Så jag puttrade på i den blåa lilla Opeln, och drev andra trafikanter till vansinne med min försiktighet och mitt blygsamma körsätt. Väl ute på motorvägen hade adrenalinet precis börjat pumpa, och då saktar bilen ner. Och ännu mer. Och ännu mer. När jag lyckats styra in till kanten var den helt död.
Jag fick skjuts hem av M:s snälla mamma som kom dit, och nu väntar jag på att få besked från M på brottsplatsen angående bogsering.
Jag älskar den mexikanska trafiken! Can you tell?
fredag 20 augusti 2010
Bienvenidos a Veracruz, México
Efter en skakig taxitur där bilbälte som vanligt lyste med sin frånvaro, med skumpanden över otaliga farthinder (som i mexikansk trafik gör föga nytta), filbyten var femte sekund utan förvarning, med ett ihärdigt tutande i öronen från nämnda taxibil och bilarna tunt omkring, förbi slitna, färgstarka hus, tacorestauranger, försäljare av allsköns krimskrams och snacks mitt ibland trafiken, i ett os av grillat och avgaser, är jag nu tillbaka i det hus som jag kallar mitt nya hem, som alltid lite lättad över att vara oskadd.
Ahh, måste vara Mexico!
Denna svenne har återigen invaderat den mexikanska östkuststaden Veracruz. Varför är jag nu här, undrar ni kanske? Vad tusan gör en skandinavier i ett sådant främmande, fjärran land som Mexico? Det är en fråga jag själv ställer mig titt som tätt.
I enkelhetens namn har jag detta att skylla på det som vi i Skåne kallar för "sharrlejken". Översättning: kärleken. Det föll sig så lustigt att jag föll för en mexikanare. Vilket i och för sig kanske egentligen inte är så lustigt, med tanke på att jag i sju månader - juli-december förra året, samt januari i år - spenderade min tillvaro 24 timmar om dygnet med en stor grupp folk från hela världen. Chansen fanns alltså definitivt där. Jag reste med en organisation vid namn Up with People, och visst var jag medveten om att denna världsresa och helt obeskrivliga upplevelse skulle förändra mitt liv. Men att jag skulle flytta till Mexico - och det på grund av förälskelse - var nog en av de sista saker jag kunnat gissa på. Och som pricken över i:et var Veracruz - som vi besökte under vår världsturné med Up with People - en av de städer jag tyckte absolut minst om. Faktum att den första tanke som dök upp i huvudet när vår turnébuss lämnade Veracruz och gick vidare mot nästa mexikanska stad var "fy, vilken tur att jag inte bor här, och aldrig i livet att jag skulle flytta hit".
Livet är bra oförutsägbart!
Och innan ni frågar: nej, folk går inte runt med sombreros här, och alla män har inte mustasch. :)
Så följdfrågan blir kanske: vad tänker hon göra i denna stekheta, fuktiga, märkliga stad? För tillfället är det enda jag kan göra att klia på de 80+ myggbett dessa underbara insekter gav mig i välkomstpresent igår, och vänta på att Manuel - min pojkvän (eller sambo nu kanske? Oj, vad seriöst det ordet klingar) som jag här främst för enkelhetens skull kommer att referera till som M - ska komma hem från jobbet. Men nästa vecka börjar verkligheten! Jag var nämligen precis på en språkskola och anmälde mig till spanskalektioner. De börjar på måndag, och jag ser verkligen enormt mycket fram emot att få lära mig detta häftiga språk. Jag har studerat lite på egen hand, men är fortfarande i allra högsta grad nybörjare. Om man ändå vetat detta hade man kanske kunnat välja spanska istället för tyska i grundskolan; det sistnämnda har jag haft absolut noll nytta av.
Det ska verkligen bli trevligt att kunna börja kommunicera med folk; endast en minoritet här behärskar engelska.
Hoppas att ni kommer att vilja följa mitt liv här i Mexico på denna blogg! Jag hoppas att kunna uppdatera ofta om vardagslivet här, med bilder inkluderade.
Nos vemos!
Ahh, måste vara Mexico!
Denna svenne har återigen invaderat den mexikanska östkuststaden Veracruz. Varför är jag nu här, undrar ni kanske? Vad tusan gör en skandinavier i ett sådant främmande, fjärran land som Mexico? Det är en fråga jag själv ställer mig titt som tätt.
I enkelhetens namn har jag detta att skylla på det som vi i Skåne kallar för "sharrlejken". Översättning: kärleken. Det föll sig så lustigt att jag föll för en mexikanare. Vilket i och för sig kanske egentligen inte är så lustigt, med tanke på att jag i sju månader - juli-december förra året, samt januari i år - spenderade min tillvaro 24 timmar om dygnet med en stor grupp folk från hela världen. Chansen fanns alltså definitivt där. Jag reste med en organisation vid namn Up with People, och visst var jag medveten om att denna världsresa och helt obeskrivliga upplevelse skulle förändra mitt liv. Men att jag skulle flytta till Mexico - och det på grund av förälskelse - var nog en av de sista saker jag kunnat gissa på. Och som pricken över i:et var Veracruz - som vi besökte under vår världsturné med Up with People - en av de städer jag tyckte absolut minst om. Faktum att den första tanke som dök upp i huvudet när vår turnébuss lämnade Veracruz och gick vidare mot nästa mexikanska stad var "fy, vilken tur att jag inte bor här, och aldrig i livet att jag skulle flytta hit".
Livet är bra oförutsägbart!
Och innan ni frågar: nej, folk går inte runt med sombreros här, och alla män har inte mustasch. :)
Så följdfrågan blir kanske: vad tänker hon göra i denna stekheta, fuktiga, märkliga stad? För tillfället är det enda jag kan göra att klia på de 80+ myggbett dessa underbara insekter gav mig i välkomstpresent igår, och vänta på att Manuel - min pojkvän (eller sambo nu kanske? Oj, vad seriöst det ordet klingar) som jag här främst för enkelhetens skull kommer att referera till som M - ska komma hem från jobbet. Men nästa vecka börjar verkligheten! Jag var nämligen precis på en språkskola och anmälde mig till spanskalektioner. De börjar på måndag, och jag ser verkligen enormt mycket fram emot att få lära mig detta häftiga språk. Jag har studerat lite på egen hand, men är fortfarande i allra högsta grad nybörjare. Om man ändå vetat detta hade man kanske kunnat välja spanska istället för tyska i grundskolan; det sistnämnda har jag haft absolut noll nytta av.
Det ska verkligen bli trevligt att kunna börja kommunicera med folk; endast en minoritet här behärskar engelska.
Hoppas att ni kommer att vilja följa mitt liv här i Mexico på denna blogg! Jag hoppas att kunna uppdatera ofta om vardagslivet här, med bilder inkluderade.
Nos vemos!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)