Jag vet någon som aldrig kommer att klaga på Skånetrafiken igen

Jag inledde mitt förra - och första - inlägg med en snabb introduktion vad gäller den mexikanska trafiken. Den är ett helt kapitel i sig; nära döden-upplevelser duggar tätt, och trots att det möjligen finns eller har funnits några slags trafikregler där är det ändå upp till var och en att tolka och köra efter eget bevåg. Det finns alltså inte så många regler med andra ord, och trafiken präglas i största grad av djungelns lag.

Igår begav jag och M oss ut i busstrafiksmyllret för att i detta kaos försöka lista ut hur jag skulle ta mig till min spanskaskola. Komplikationer hade jag väntat mig, men ay dios mio, vilken upplevelse! Och detta ej sagt i positiv bemärkelse.

För det första: det finns ingen tidtabell. Följaktligen betyder detta att du har ingen aning om: 1. när det kommer någon buss, 2. vilka bussar som går just där, 3. OM det kommer någon buss över huvud taget. Det finns alltså inga garantier för att du kommer att ha möjlighet att dyka upp varhelst du än ska i tid, eller alls. Vilket, kan man tänka, kanske inte låter så farligt enligt mexikansk standard, där punktlighet är av mindre vikt och där bestämda klockslag för aktivitet är högst ungefärliga. Men vad gäller skola, som jag dessutom får betala ganska saftiga pengar för, så hade det varit förträffligt att få komma i tid. Men inga garantier, som sagt.

Busshållplatser är mycket relativa. Med andra ord går det bra att vinka till sig en buss nästan precis var som helst. Det räcker alltså inte att bara stå vid trottoaren och hoppas på att någon ska stanna, utan man måste upp med fingret i luften och dra chaufförens uppmärksamhet till sig. Och har man tur stannar han där man vill efter man tryckt på den knapp som finns längst bak i bussen. Har man ännu mer tur lyckas man få sittplats, så att risken för diverse skador minskas med ca 20%. Och hamnar man på en buss med luftkonditionering, då jäklar kan man tacka sin lyckliga stjärna.

Tilläggas bör även att hela resan - från huset, inklusive flera byten och felorientering samt promenad till själva skolan - tog cirka två timmar. Detta blir roligt! Jag funderar även på att vänta med att äta frukost tills jag kommit till skolan, då det obeskrivligt frenetiska skumpandet eliminerar chansen att hålla nere vad som kan finnas i magsäcken vid tillfället.

Och upplevelserna slutar inte där. Efter att ha samlat mod ett tag vågade jag idag för första gången köra bil i trafiken här (och det, mina vänner, är en kraftansträngning i sig). Körkortet är taget; dock har jag ännu inte fått själva kortet, och jag är inte heller tekniskt sett tillåten att köra bil här. Men det är, enligt M, "inte så noga". Så jag puttrade på i den blåa lilla Opeln, och drev andra trafikanter till vansinne med min försiktighet och mitt blygsamma körsätt. Väl ute på motorvägen hade adrenalinet precis börjat pumpa, och då saktar bilen ner. Och ännu mer. Och ännu mer. När jag lyckats styra in till kanten var den helt död.

Jag fick skjuts hem av M:s snälla mamma som kom dit, och nu väntar jag på att få besked från M på brottsplatsen angående bogsering.


Jag älskar den mexikanska trafiken! Can you tell?