Konsten att vara güera

I Mexico är jag en güera. Ordet står för någon som är vithyad och/eller blond, och uttalas ungefär "wera". Mitt skandinaviska ursprung bidrar alltså till att jag automatiskt blir güera när jag kommer hit.
Att vara güera i de riktiga storstäderna i Mexico - som befolkas och besöks av människor av många olika nationaliteter - är förmodligen ingen "big deal", men här i Veracruz - där den övervägande majoriteten av turisterna består av mexikanare från andra städer, och möjligen andra latinamerikanare - blir man ständigt påmind om att man inte ser ut som de andra här. Aldrig på något otrevligt sätt, men dock.

Mexikanarna är ett fantastiskt folk på många sätt, framför allt tack vare sin gästvänlighet. Lär man känna en mexikansk familj dröjer det inte länge förrän man ses som en familjemedlem. Av alla de värdfamiljer jag bodde hos runt om i världen under min Up with People-turné förra året, var de mexikanska familjerna de som jag tyckte allra bäst om. De var otroliga på att få en att känna sig välkommen och omhändertagen, och deras hem blev per automatik ens eget så fort man satt foten innanför dörren; "mi casa es tu casa". Likadant har jag känt med M:s familj; det är en massiv familj, och jag skulle ljuga om jag sa att jag kunde hålla reda på alla mostrar och kusiner och allt vad det är, men så välkomnande och vänliga de är allihopa! De gör verkligen allt för en. Och det är en tight familj som värnar om varandra. Familjementaliteten återkommer jag till vid ett senare tillfälle!

Lär man väl känna mexikanarna blir man enkelt "en i gänget" (så länge man kan kommunicera med varandra!), men i det vardagliga livet i Veracruz har jag känt många blickar på mig för att jag är güera. Och de blickar jag får är inga diskreta sneglingar precis, utan det är fullt bläng vi snackar om här. Ett "jag-har-aldrig-sett-något-liknande-i-hela-mitt-liv"-bläng. En tjej i tioårsåldern i mataffären härom dagen visade en oändlig fascination för mig då hon varje gång vi möttes i gångarna stötte till sin yngre bror (kolla, kolla!), och såg storögt upp på mig med ett brett leende. Hennes lycka var total då hon sista gången vi gick förbi varandra vågade sig på ett "hello".

Varje dag har minst en främmande människa kommit fram och pratat med mig. Alla inleder på spanska, och de som kan fortsätter på engelska när de inser att jag inte förstår. Det är inget viktigt de pratar eller frågar om, men de kommer ändå fram till mig. Alla är nyfikna på var jag är ifrån och vad tusan jag gör här.
Bilar har tutat på mig, ett par har kallat mig "güera" eller något annat när jag gått förbi. Med andra ord är det inte så vanligt med vita människor här, och man uppmärksammas som aldrig förr.

Det kommer nog att ta lite tid att vänja sig vid detta.