Bienvenidos a Veracruz, México

Efter en skakig taxitur där bilbälte som vanligt lyste med sin frånvaro, med skumpanden över otaliga farthinder (som i mexikansk trafik gör föga nytta), filbyten var femte sekund utan förvarning, med ett ihärdigt tutande i öronen från nämnda taxibil och bilarna tunt omkring, förbi slitna, färgstarka hus, tacorestauranger, försäljare av allsköns krimskrams och snacks mitt ibland trafiken, i ett os av grillat och avgaser, är jag nu tillbaka i det hus som jag kallar mitt nya hem, som alltid lite lättad över att vara oskadd.


Ahh, måste vara Mexico!

Denna svenne har återigen invaderat den mexikanska östkuststaden Veracruz. Varför är jag nu här, undrar ni kanske? Vad tusan gör en skandinavier i ett sådant främmande, fjärran land som Mexico? Det är en fråga jag själv ställer mig titt som tätt.

I enkelhetens namn har jag detta att skylla på det som vi i Skåne kallar för "sharrlejken". Översättning: kärleken. Det föll sig så lustigt att jag föll för en mexikanare. Vilket i och för sig kanske egentligen inte är så lustigt, med tanke på att jag i sju månader - juli-december förra året, samt januari i år - spenderade min tillvaro 24 timmar om dygnet med en stor grupp folk från hela världen. Chansen fanns alltså definitivt där. Jag reste med en organisation vid namn Up with People, och visst var jag medveten om att denna världsresa och helt obeskrivliga upplevelse skulle förändra mitt liv. Men att jag skulle flytta till Mexico - och det på grund av förälskelse - var nog en av de sista saker jag kunnat gissa på. Och som pricken över i:et var Veracruz - som vi besökte under vår världsturné med Up with People - en av de städer jag tyckte absolut minst om. Faktum att den första tanke som dök upp i huvudet när vår turnébuss lämnade Veracruz och gick vidare mot nästa mexikanska stad var "fy, vilken tur att jag inte bor här, och aldrig i livet att jag skulle flytta hit".

Livet är bra oförutsägbart!
Och innan ni frågar: nej, folk går inte runt med sombreros här, och alla män har inte mustasch. :)

Så följdfrågan blir kanske: vad tänker hon göra i denna stekheta, fuktiga, märkliga stad? För tillfället är det enda jag kan göra att klia på de 80+ myggbett dessa underbara insekter gav mig i välkomstpresent igår, och vänta på att Manuel - min pojkvän (eller sambo nu kanske? Oj, vad seriöst det ordet klingar) som jag här främst för enkelhetens skull kommer att referera till som M - ska komma hem från jobbet. Men nästa vecka börjar verkligheten! Jag var nämligen precis på en språkskola och anmälde mig till spanskalektioner. De börjar på måndag, och jag ser verkligen enormt mycket fram emot att få lära mig detta häftiga språk. Jag har studerat lite på egen hand, men är fortfarande i allra högsta grad nybörjare. Om man ändå vetat detta hade man kanske kunnat välja spanska istället för tyska i grundskolan; det sistnämnda har jag haft absolut noll nytta av.

Det ska verkligen bli trevligt att kunna börja kommunicera med folk; endast en minoritet här behärskar engelska.

Hoppas att ni kommer att vilja följa mitt liv här i Mexico på denna blogg! Jag hoppas att kunna uppdatera ofta om vardagslivet här, med bilder inkluderade.

Nos vemos!