Mexikansk matlagning 101

Äntligen var det dags för lite redig mexikansk matlagning! Än så länge har jag inte lagat någon mexikansk mat alls - varken här eller hemma i Sverige, såvida inte mina försvenskade enchiladas räknas - så jag var peppad på lite äkta matkultur från köksperspektivet!

Jag och Ivonne var kvällens mästerkockar, och på menyn stod tacos dorados med potatis- och chorizofyllning, och till det guacamole. Även jag ville bidra med något från min kultur, och vilken svensk efterrätt kan tänkas vara mer delikat än självaste kladdkakan? På grund av avsaknaden av ugn skulle denna gräddas i mikrovågsugn istället, så det skulle bli en intressant kväll.

Potatisen sattes på kokning, och även några av ingredienserna till guacamolen skulle kokas, så vi delade de gröna tomaterna och de gröna chilifrukterna - klart man måste ha chili, liksom - och kokade dem en stund i lite vatten. Sedan tillsattes färsk koriander, vitlök och, självfallet, avokadon samt lite salt, och den härliga gröna blandningen blev röra i mixern. Guacamolen klar! Ivonne smakade av den, och gav mig direkt en smått chockad blick - "den är stark!". Jag är inte känd för att precis vara våghalsig när det handlar om salsa...

Chorizon - som är en kryddig massa gjord på griskött - stektes tills den såg ut som köttfärs. Potatisen mosades och blandades med chorizon. Sedan var det dags för utförandet av själva tacon.

En liten klick av potatismassan lades i var majstortilla, de rullades och sedan friterades de i olja tills de blev hårda. Det blev en himla massa tacos!

Till slut, efter ungefär två timmars matlagning och klockan hade slått tio, kunde vi sitta ner och avnjuta resultatet av vårt slit och anletes svett (bokstavligen, för helvete vad svettigt det var i lägenheten!). Ivonnes kille joinade oss, och tacosen inmundigades täckta med vår guacamole - som var väldigt god och smakade professionellt! -, gräddfil och speciell kornig Chiapas-ost. Åh, så gott det var!

Ursäkta skabbigheten, men det var verkligen djävulskt varmt.

Kladdkakan stod härnäst på schemat, och snabbare bakning får man leta efter. Blandade ihop alla ingredienser och satte in den i mikron, och ta-daah! Var inte säker på hur  konsistensen skulle bli, men den blev perfekt kladdig och med grymt god chokladsmak! Vilken lycka att upptäcka att det funkar att baka kladdkaka i mikro...

En väldigt lyckad kväll!

En heldag i Xalapa

Söndagen blev en väldigt bra söndag. Jag och M tillsammans med M:s syster och mamma begav oss till Xalapa - huvustaden i delstaten Veracruz, ca en och en halv timme utanför själva staden Veracruz - för att fira M:s farfars födelsedag.

Det första vi gjorde när vi kom fram var att åka till den ranch där M växte upp tillsammans med sin familj, en ranch strax utanför Xalapa som ägs av hans farfar. Ett enormt område med vacker natur och, till min stora glädje, hästar!
Direkt innanför grindarna in till ranchen fanns en hel massa apensinträd och grapefruktträd, vilket jag tyckte var spännande eftersom jag aldrig plockat en apelsin direkt från trädet innan. Så med andra ord fick jag plockat min första apelsin. Jag har dock inte smakat den än, så jag kan inte ge något betyg, men det känns ju schyst och ekologiskt och sådär.

Stora spindlar fanns det gott om också, så man fick se sig för på stigen.

Hästarna var definitivt min favoritdel på ranchen, och hela dagen förmodligen. En lång period av mitt liv var jag världens hästnörd; jag skojar inte när jag säger att hästar var allt jag pratade om. Sedan jag slutade rida för många år sedan har jag haft en liten längtan att få sitta på en häst igen, och nu fick jag äntligen, äntligen det. Hästtjejen inom mig väcktes lite till liv, för oh vad härligt det var att inte bara få vara nära den appalooza-häst jag tog mig an, utan också att få galoppera genom skogen i full fart. En mycket saknad känsla!

 

M tog mod till sig att rida lite grann också, trots smått traumatiska hästrelaterade händelser i hans barndom.

Jag och M strosade - jag red och han gick/sprang - längre ut på ranchområdet och jag fick se det område som tidigare var kaffeplantage. Vilket ställe!

Efter denna härliga utflykt käkade vi födelsedagslunch med farfadern på en fiskrestaurang (hur säger man egentligen seafood på svenska på ett annat sätt än skaldjur?). Sedan bar det av till centrala Xalapa där vi gick på inomhusmarknad.

Mexikanarna är måna om sina högtider och traditioner, och istället för Halloween firar de huvudsakligen något som kallas Día de los Muertos. Syftet är att kunna återförenas med sina döda nära och kära denna dag, och för att kunna få de döda att närvara gör de upp ett altare i sitt hem tillägnat denna person eller dessa personer. Altaret dekoreras med blommor, foton, ljus, mat och dryck som personen gillade, och godisskallar- och figurer såsom de nedan:

Jag var förstås tvungen att köpa min egen chokladskalle!

Förutom detta fick jag även träffa en av M:s farbröder som råkar vara en av de som jobbade i personalen för Up with People när jag reste med dem. Hemskt kul att träffa honom igen!

Vi åkte sedan hem till M:s fastrars hus innan det var dags att bege sig tillbaka. Trötta och belåtna efter en heldag i Xalapa och flera krukväxter rikare tack vare en av M:s fastrar - något får man ju dekorera huset med! - satte vi oss i bilen och körde hem.

Fin dag!

I Mexico...

Ay noo, jag som skulle ha uppdaterat om helgen, och nu har jag ännu mer att berätta om min busy vecka! Har varit väldigt social denna veckan, vilket känns grymt bra. Tills jag har lagt över bilder och sammanfattat det som hänt - om jag nu kommer att göra det - kommer här lite fler observationer:

- I Mexico hälsar man på varandra med kindpussar, oavsett om man känner personen eller inte. Ganska mycket mer intimt än svenskens 'armlängds avstånd' alltså. Kindpussarna gäller dock inte när två män hälsar på varandra; man måste vara mån om sin machoimage.

- I Mexico rekommenderas man att borsta tänderna efter varje måltid till skillnad från vårt 'en gång på morgonen och en gång på kvällen'. M tyckte detta var hemskt märkligt, att vi inte borstar oftare än så.

- I Mexico har (i princip) alla två förnamn och två efternamn; ett efternamn från vardera förälder. Skillnaden från i Sverige är att i nästan alla fall skrivs hela namnet ut, inte bara tilltalsnamn och ett efternamn.

- I Mexico häller man salt i sin öl. Jag har aldrig druckit öl, än mindre med salt, men det låter skumt.

- I Mexico är allting billigare än i Sverige. Till och med taxiresorna! En resa som säkerligen hade kostat över 200 kr i Sverige kostar här max 70 pesos (38 kr). Bussen kostar sju pesos, nio om man åker längs med stranden på en Boca del Río-buss och har turen att hamna i en med luftkonditionering!

Bonus: I vårt hus i Mexico bajsar geckoödlorna inte bara på väggarna utan även på fjärrkontrollerna och vår säng. Tjoho.

Denna hetta...!

Jag kom precis tillbaka efter en joggingtur i området. Kan inte påstå att det är något att rekommendera i 30+ graders hetta och hög luftfuktighet, men vad gör man inte för att hålla sig i någorlunda form när det enda som finns att välja på är det eller ett spinningställe med grymt tråkiga pass och ledare. Nej, då sparar jag hellre mina pengar och gör något som jag tycker är helt ok. Oh, vad jag saknar Friskis&Svettis gympapass och gym på Ön...

Annars har dagen hittills varit tämligen händelselös. M har vilat och verkar må något bättre, men det blir nog inga aktiviteter idag. Allting är sig likt i grannskapet. De massiva svarta hundarna på ena sidan av vårt hus har haft skällkrig med den gnälliga lilla jäkeln på andra sidan, ett flertal tutande mopedförsäljare har svischat förbi, tupparna på andra sidan muren har galt (galit?), bilen som skriker ut "Cheee pizzaaaa" (fast "pizza" uttalat som "pissa") och allas vår favorit tortillamannen åkte precis förbi.

En icke Veracruz-relaterad nyhet är att jag för några dagar sedan - till och med två dagar innan sista ansökningsdag - anmälde mig till en introduktionskurs i genusvetenskap på Lunds universitet till våren. Tilläggas bör att jag har gjort detta två gånger tidigare men att det båda gångerna slutat med att jag gett mig ut någon annanstans i världen. Men denna gången tror jag faktiskt att jag kommer åka hem och stanna där tillräckligt länge för att läsa kursen. Den verkar hemskt intressant. Planen är att jag ska komma hem strax innan jul, efter att jag begett mig till León och närvarat på min värdsysters bröllop. Jag saknar Sverige, familjen och vännerna en massa, så den biten ser jag fram emot, men M-biten vill jag inte ens tänka på...

Viernes

Senaste veckan har varit busy, därav frånvaron av inlägg. Jag har flängt fram och tillbaka mellan mina vanliga spanskalektioner, en intressant fotolektion, fika med M:s bästa väns flickvän (som ska lära mig laga mexikansk nästa vecka, gött!) och sånglektion. Nu börjar det komma igång minsann! Vilket i sin tur leder till att dels det inte har blivit så mycket lagad mat eftersom varken jag eller M har haft tid till det - i M:s fall finns det även en viss brist på matlagningskunskaper - och dessutom en vask överfull med disk. Hur kan två personer generera så mycket disk? Ofattbart. Vanligtvis är det jag som diskar eftersom jag har mest tid, men i och med att vi båda har haft fullt upp har vi latat oss när vi varit hemma, därav full diskho. Men jag blir snart så äcklad - trots min fredagslathet - att jag tar itu med den i alla fall. M den stackaren har blivit sjuk. Vi skulle egentligen ha åkt till Xalapa över helgen eftersom han är ledig både lördag och söndag, men det blir nog inget av det.

Efter diskandet, och efter att min avancerade kvällsmat bestående av färdigpasta från Oxxo är avslutad, ska jag nog lyxa till det med en Paleta Payaso! Mitt nya favoritgodis - mexikanska favoritgodis alltså, inget kan jämföras med svenskt godis!

Paleta Payaso. Vilket konstverk!

Detta blev nog ett riktigt tråkigt inlägg att läsa. Jag blir mer intressant snart, jag lovar! Ska bege mig runt i Veracruz och ta foton snart hade jag tänkt.

Du gamla, du fria, du saknade nord

Jag trivs bra här. Fastän Veracruz inte är någon stad som jag skulle vilja bosätta mig permanent i, eller Mexico som land för den delen, så har jag inget alls emot att vistas här just nu. Självklart har en stor del att göra med att min pojkvän är här, men staden i sig är helt ok. Men efter att ha bott här i nästan två månader nu ser jag saker på ett annat sätt; jag kan reflektera över kulturskillnaderna, och det är hemskt intressant.

Mitt i allt detta dyker förstås en saknad efter mitt hemland Sverige upp. För, hur mycket vi svenskar än må klaga på saker som kan förbättras, så har vi det onekligen jäkligt bra. Och många är de saker som jag saknar med Svea rike. Vissa kan verka oviktiga och banala, men man vet inte vad man har förrän man inte har det längre, som man brukar säga... Här följer några av de sakerna:

- Drickbart kranvatten. En gravt underskattad tillgång. Att bara kunna öppna kranen och så kommer delikat, drickbart vatten.
- Att kunna spola ner toalettpapper i toaletten. Här i Mexico kan man inte det på grund av avloppssystemet. Med andra ord måste man slänga allt dasspapper i en papperskorg bredvid. En väldans trevlig syn, och lukt! Det är inte för inte som det säljs "badrumsdeodoranter" här...
- Att inte behöva svettas hela tiden, och att kunna känna sig fräsch i mer än tio sekunder efter dusch. De fyra årstiderna har alla sin charm ändå; här är det sommar mer eller mindre jämt.
- Att kunna gå och handla och hitta allt man skrivit upp på sin lista. ICA i mitt hjärta.
- Att kunna kommunicera med vem som helst.
- Relaterat till punkten ovan: att höra svenska språket omkring sig!
- LÖSGODIS! Och Marabou-choklad. Vad hade jag inte gjort för en påse Karamellkungen just nu...
- Svensk mat. Speciellt BRÖDET - brödet här är riktigt kasst. Tänk en redig svensk leverpastejmacka på grovt bröd nu, mums.
- Inte specifikt svenskt, men jag saknar att ha en ugn att baka och laga saker i. Vi har ingen ugn här i huset.
- Lugnet och tystnaden.
- Hur rent och fräscht det är på de flesta ställen. Folk här har för vana att slänga skräp på marken, vilket resulterar i att det ser ganska dassigt ut på många håll (emellertid ger det gatuhästarna något att knapra på!).
- Punktlighet! Säger man en tid i Sverige så menar man exakt den tiden, inte 5, 10, 20, 30, 40, 50 eller 60 minuter senare. I Mexico är punktlighet inte av stor vikt alls.
- Att kunna gå ut utan att bli fullkomligt utstirrad. Hur mycket jag än försöker ignorera det blir det irriterande i längden.
- Organiserad och sansad trafik. Trafik man kan cykla i, med andra ord! Cyklande här vore en ren livsfara.

Vi må ha mycket att lära av mexikanarna - vilket jag kommer att ta upp vid ett senare tillfälle - men faktum är att vi har väldigt mycket som vi inte uppskattar tillräckligt mycket. Kanske låter det som en floskel, men sådan är sanningen.

Fredagsglädje x2

Jag kan med största glädje meddela att den ändlösa historien om mitt körkort äntligen fick ett slut i fredags morse! Åh, vilken lättnad att äntligen ha det i näven, och vilken känsla att se det där varje gång man öppnar plånboken! M förstår inte varför jag tycker det är en sådan stor grej; jag antar att det är svårt att fatta vilken milstolpe i ett svenneliv detta är för någon som själv köpte sitt körkort utan några som helst prov...

Den glädjande nyheten nummer två är att M äntligen fick sin grymma monstergitarrförstärkare i fredags! Oj oj, vilka fina grejer.

Marshall AVT 150HX Tribute. Denna snygging pryder nu vårt gitarrum, och vi har sedan dess anländande haft flera trevliga jam tillsammans. Vilken grej!

För övrigt har det varit en bra helg. Igår gick vi ut på rockklubb och lyssnade på liveband som spelade rockcovers; rökigt var det också eftersom det fortfarande är tillåtet att röka på klubbarna här. Och idag samlade vi vuxenpoäng genom att åka till Sam's Club och införskaffa storpack av saker vi köper ofta såsom flingor och juice, och dessutom äntligen köpa en dammsugare. Inget mer sopande! Sedan stack vi till Plaza Las Americas som är det stora shoppingcentret här, och M fick köpt min födelsedagspresent åt mig, vilket blev en liveplatta med Los Cafres (ett argentinskt reggaeband som för övrigt blivit ett av mina absoluta favoritband tack vare M). Efter det släppte vi loss med hamburgare på Carl's Jr, och sedan mer vuxenpoäng med matinhandling för nästa vecka. Inte för att skryta, men jag har blivit ganska bra på att planera måltider för veckorna för att passa en stor veckoinhandling.

Imorgon börjar en ny vecka med spanskalektioner, och imorgon kan jag förhoppningsvis följa med en av M:s bandkompisar på en fotokurs.

Varning: hatiskt inlägg gentemot det mexikanska (post-)systemet nedan

Nu ska jag ta mig tiden att berätta en historia om en tjej. Denna tjej - som bott i Sverige i hela sitt liv - flyttade mot alla odds till det märkliga landet Mexico. Men till historien bör tilläggas att denna tjej, efter flera års kämpande bakom ratten och med näsan i teoriböcker - lyckades ta körkort veckan innan hon flyttade till Mexico. Lyckan var total. Dessvärre betydde även detta att hon inte skulle kunna hämta upp sitt efterlängtade körkort innan hon flyttade; det skulle alltså behöva skickas till henne i Mexico.

Hon väntade sig ingen snabb leverans, men den följetong som nalkades skulle komma att innebära så mycket mer än lång väntan.
Till historien hör även att hennes föräldrar tidigare försökt skicka ett paket till henne från Sverige till Mexico, vilket slutade i en dyr historia som ledde till ca fyra veckors senare leverans än väntat.

Nedan följer händelseförloppet i något sånär kronologisk ordning, svordomar raderade:

Prolog
- Körkortet skickas från Sverige till andra sidan planeten, när Transportstyrelsen väl fattat vad de skulle göra vilket i sig tog flera veckor (en liten örfil till dem alltså).
- Körkortet kommer fram till Sveriges ambassad i Mexico City, ungefär en månad senare. Tjejen blir kontaktad av en person från ambassaden som meddelar att körkortet nu finns för upphämtning vid ambassaden. Hon blir dock förvånad eftersom hon noga specificerat tidigare precis vilken adress I VERACRUZ hon ville ha det skickat till (Sveriges konsulat). Hon talar om detta för kontaktpersonen.
- Denna förklarar då att tjejen själv måste betala för upphämtning via DHL eller UPS eller liknande, för att kunna motta körkortet vid konsulatet i Veracruz.
- Tjejen har då inget annat val än att bege sig till DHL:s kontor. Väl framme vid disken efter en halvtimmes köande visar det sig att det inte bara är att visa adresserna och lapp - skriven av hennes pojkvän - med instruktioner. Nej, nu ska man betala för två stycken "förbetalda guider" för upphämtning och leverans. DHL-kvinnan försöker förklara detta genom Google Translator. Ingen engelskakunskap där, alltså. Det slutar med ett halvtimmeslång telefonsamtal där tjejens pojkvän får medla mellan henne och DHL-kvinnan. När hon till slut gjort sig förstådd slutar kalaset på drygt 400 pesos.
(Tilläggas bör att hade hon inte gått till ett av dessa leveransföretag hade körkortet säkerligen inte kommit fram alls med vanlig post.)

Del I - DHL (= De Helvetes Leveransnybörjarna)
- Tjejen följer sin leverans på nätet. Allt går bra fram till steg åtta där det plötsligt står att adressen är inkorrekt och att DHL måste kontaktas.
- DHL kontaktas. DHL hävdar att adressen är inkorrekt. Tjejen försäkrar dem om att adressen är korrekt. DHL meddelar att de ska höra av sig när de kontaktat DHL Veracruz.
- Inte ett knyst.
- Tjejen ringer DHL. Inga nyheter från DHL, adress fortfarande inkorrekt enligt dem.
- Tjejen ringer svenska konsulatet men får inte reda på någonting om adressen.
- Tjejens pojkvän måste därför ringa till konsulatet för att försöka få reda på den.
- Tjejen får reda på att adressen är korrekt, som hon redan visste.
- Tjejen ringer DHL och bekräftar att adressen är korrekt. DHL säger att de inte har någon uppdatering om leveransen.
- Tjejen kollar leveransstatus. Inget nytt.
- Tjejen ringer DHL. DHL accepterar äntligen faktumet att adressen är korrekt, och säger att körkortet kan levereras dagen efter.
- Tjejen ringer DHL dagen efter då ingen uppdatering skett. Får reda på att hon kan ringa senare.
- Tjejen ringer DHL senare. DHL skyller på väder och kommer med ursäkter för varför det inte kunnat levereras. Mitt under samtalet tar pengarna på tjejens mobil slut. Två dagar tidigare hade hon fyllt på med 100 pesos. Tre korta samtal till DHL slukade allt detta. Tjejen svär för sig själv.
- Tjejen ringer återigen DHL, med nya pengar på mobilen. Nu säger de att de kan leverera det dagen efter.
- Tjejen ringer dagen efter för att dubbelkolla leveransen, och får då reda på att det inte alls kan levereras då utan tidigast nästa vecka. Hon svär denna gången ljudligt.
- Tjejens pojkvän ringer och får av någon anledning DHL att gå med på att skicka det samma dag.

Del II - Det svenska konsulatet (Inte ett svenskt ord så långt örat kan nå, knappt ens ett engelskt)
- Tjejen ringer konsulatet, som ännu inte fått körkortet. De lovar att ringa så fort de mottagit det.
- Tjejen ringer konsulatet igen. De har mottagit för körkortet. Tack för samtalet, tänker hon. Den enda person på det SVENSKA konsulatet som pratar engelska berättar att hon kan ringa tillbaka dagen efter eftersom de måste kolla med ambassaden hur det funkar med identifikation om körkort sedan tidigare fattas.
- Tjejen, hoppfull och glad att äntligen få slut på denna historien, ringer konsulatet för att bekräfta att hon kommer idag, och för att fråga vilken slags identifikation som behövs. Kom de ihåg att hon inte hade något körkort sedan tidigare? Nej. Hade de kontaktat ambassaden? Nej. Kunde hon hämta körkortet idag? Nej. Hon får komma imorgon istället.
- Frustrationen total. Svordomarna högljudda.

Imorgon, då jäklar ska jag dit, och då bryr jag mig inte om vad de säger om ID för jag ska ha mitt körkort, och därmed BASTA!

Estas son las mañanitas, que cantaba el Rey David

Oj, här har det inte ägnats mycket tid åt bloggande! Jag blåser av dammet och berättar om min födelsedag den 1 oktober.

För andra året i rad firade jag min födelsedag här i Mexico. Förra året firades jag av min värdfamilj i Mexico City, och denna gången ägde firandet rum här i Veracruz.

Dagen började bra med att min käre pojkvän väckte mig med frukost på sängen, ett luktljus i andra näven (i brist på andra slags ljus) och sjungandes "Las Mañanitas", Mexicos födelsedagssång. Det som gjorde det hela så fruktansvärt roligt var att stackars M dels hatar att sjunga och dels inte KAN sjunga, så han fnissade och flinade genom hela sången medan han tog sig igenom den så snabbt som möjligt. Jag kunde inte sluta skratta.
Efter detta fina uppvaknande och efter att M hade åkt till jobbet såg jag en lapp i köket som talade om att det satt uppe 21 stycken PostIt-lappar på olika ställen i huset, alla innehållande små "priser" (middag på restaurang, kvällspromenad på stranden, etc.) - hur gulligt som helst. Tilläggas bör att jag inte hittade alla på egen hand, utan behövde lite hjälp på kvällen när han kom hem från jobbet, hoppsan. Men en fantastiskt fin present, nevertheless!

Uppvaktad blev jag även på min spanskaskola, när alla lärare på skolan helt plötsligt avbröt min lektion, kom in i datorsalen sjungande "Las Mañanitas" de också, med ett fat med mumsiga Pingüinos-muffins med ljus i. Helt oväntat, och grymt uppskattat!

Glad i hågen begav jag mig sedan till min sånglektion på kulturskolan, som förflöt ungefär som den två veckor före. Läraren snackade 95% av lektionen, vi fick gjort lite övningar och några av de andra eleverna sjöng medhavda låtar. Ganska händelselöst alltså.

Jag fick välja vad vi skulle käka på kvällen; ironiskt nog valde jag inte mexikanskt, utan italienskt. Bästa maten som finns, ju! Sorry, Mexico. Den delikata pastamiddagen avrundades med chokladglass - min karl känner ju mig och min kärlek till choklad.
Efter det bar det av till en klubb. M är inte ett fan av att dansa alls, men jag tyckte att det hade gått alldeles för lång tid sedan jag varit ute och dansat på klubb, eller "dansat disco" om man vill uttrycka sig mer old school. Valet av klubb var kanske inte det bästa dock; vi lyckades visserligen som planerat undvika reggaeton, men istället fick vi techno oavbrutet i samma tempo. Hela kvällen. Och klubben var trång. Det får bli salsa nästa gång, banne mig.
Vi gav oss efter någon timme när vi tröttnade på musiken, och kom hem någon gång vid två. En bra födelsedag!

Firandet fortsatte på söndagen hemma hos M:s morföräldrar och mamma, där alla deras family gatherings äger rum. Vi slog tre födelsedagsflugor i en smäll - M:s kusin, M:s morfar och jag. Morbröder, mostrar, kusiner, avlägsna släktingar - många var där, med andra ord. Det vankades carnitas (inte så mycket mer komplicerat än kött, tortillas, lök, persilja, stark sås och lime), och Milky Way-tårta som jag hade valt ut. Självklart ackompanjerades den sistnämnda av - just det - "Las Mañanitas". Efteråt var jag kräkmätt. Mat är det aldrig brist på vid mexikanska fester!

En fin födelsedagshelg som säkerligen lett till en viktuppgång på ett par kilo i alla fall!