Estas son las mañanitas, que cantaba el Rey David

Oj, här har det inte ägnats mycket tid åt bloggande! Jag blåser av dammet och berättar om min födelsedag den 1 oktober.

För andra året i rad firade jag min födelsedag här i Mexico. Förra året firades jag av min värdfamilj i Mexico City, och denna gången ägde firandet rum här i Veracruz.

Dagen började bra med att min käre pojkvän väckte mig med frukost på sängen, ett luktljus i andra näven (i brist på andra slags ljus) och sjungandes "Las Mañanitas", Mexicos födelsedagssång. Det som gjorde det hela så fruktansvärt roligt var att stackars M dels hatar att sjunga och dels inte KAN sjunga, så han fnissade och flinade genom hela sången medan han tog sig igenom den så snabbt som möjligt. Jag kunde inte sluta skratta.
Efter detta fina uppvaknande och efter att M hade åkt till jobbet såg jag en lapp i köket som talade om att det satt uppe 21 stycken PostIt-lappar på olika ställen i huset, alla innehållande små "priser" (middag på restaurang, kvällspromenad på stranden, etc.) - hur gulligt som helst. Tilläggas bör att jag inte hittade alla på egen hand, utan behövde lite hjälp på kvällen när han kom hem från jobbet, hoppsan. Men en fantastiskt fin present, nevertheless!

Uppvaktad blev jag även på min spanskaskola, när alla lärare på skolan helt plötsligt avbröt min lektion, kom in i datorsalen sjungande "Las Mañanitas" de också, med ett fat med mumsiga Pingüinos-muffins med ljus i. Helt oväntat, och grymt uppskattat!

Glad i hågen begav jag mig sedan till min sånglektion på kulturskolan, som förflöt ungefär som den två veckor före. Läraren snackade 95% av lektionen, vi fick gjort lite övningar och några av de andra eleverna sjöng medhavda låtar. Ganska händelselöst alltså.

Jag fick välja vad vi skulle käka på kvällen; ironiskt nog valde jag inte mexikanskt, utan italienskt. Bästa maten som finns, ju! Sorry, Mexico. Den delikata pastamiddagen avrundades med chokladglass - min karl känner ju mig och min kärlek till choklad.
Efter det bar det av till en klubb. M är inte ett fan av att dansa alls, men jag tyckte att det hade gått alldeles för lång tid sedan jag varit ute och dansat på klubb, eller "dansat disco" om man vill uttrycka sig mer old school. Valet av klubb var kanske inte det bästa dock; vi lyckades visserligen som planerat undvika reggaeton, men istället fick vi techno oavbrutet i samma tempo. Hela kvällen. Och klubben var trång. Det får bli salsa nästa gång, banne mig.
Vi gav oss efter någon timme när vi tröttnade på musiken, och kom hem någon gång vid två. En bra födelsedag!

Firandet fortsatte på söndagen hemma hos M:s morföräldrar och mamma, där alla deras family gatherings äger rum. Vi slog tre födelsedagsflugor i en smäll - M:s kusin, M:s morfar och jag. Morbröder, mostrar, kusiner, avlägsna släktingar - många var där, med andra ord. Det vankades carnitas (inte så mycket mer komplicerat än kött, tortillas, lök, persilja, stark sås och lime), och Milky Way-tårta som jag hade valt ut. Självklart ackompanjerades den sistnämnda av - just det - "Las Mañanitas". Efteråt var jag kräkmätt. Mat är det aldrig brist på vid mexikanska fester!

En fin födelsedagshelg som säkerligen lett till en viktuppgång på ett par kilo i alla fall!