Strax innan klockan ett i morse kunde jag återförenas med min familj på Kastrup. Efter drygt 33 timmars resande. En lång resa med andra ord, på grund av flera förseningar. Faktum är att alla mina tre flygresor var försenade, vissa värre än andra. Men trots förseningarna hade jag en otrolig tur som kom iväg alls, med tanke på snöovädret. Flygresan från Mexico City till Paris var ungefär tre timmar försenad (ett flyg som dagen före inte ens hade lyft) och resan från Paris till Köpenhamn likaså. Men jag kom fram, och med mitt bagage till och med.
Faktum är att inte ens resan från Veracruz till León gick som planerat. Jag skulle ha rest på fredagskvällen, och jag stod som förväntat storbölandes i kön tillsammans med Manuel. När vi väl kom fram visade det sig att planet till Mexico City var så försenat att jag inte skulle hinna med min resa till León. Med andra ord blev resan ombokad till morgonen efter; i motsats till hur man normalt brukar reagera på något sånt blev jag och M överlyckliga. En kväll till tillsammans. Det var underbart, men nog så fruktansvärt morgonen efter. Inga detaljer behövs anbående mitt ändlösa snörvlande och hulkande...
Min värdsysters bröllop i León var hemskt trevligt. Hon var himlastormande vacker, och det hela var väldigt romantiskt. Så roligt det var att få träffa min León-familj igen.
Min hemresa behöver inte ges i detalj. Huvudsaken är att jag är hemma nu, med miljoner minnen och erfarenheter mer än jag reste härifrån med för drygt fyra månader sedan. Kallt som satan är det ute, men en vit jul blir det i alla fall. Trots att det förstås var väldigt trevligt att se familjen igen så befann jag mig igår i krisläge igår av chocken att vara tillbaka till denna oerhört bekanta miljö. Det är bättre idag, har haft fullt upp hela dagen.
Men jag funderar redan på vart jag ska åka härnäst.
onsdag 22 december 2010
fredag 17 december 2010
Hejdå, Veracruz
Femtio inlägg senare (detta är exakt det femtionde) och med fyra månader spenderade här i Veracruz är det nu dags att ta farväl. Att säga att jag är ledsen och sentimental vore en grav underdrift; tårarna rinner vill jag lova. Jag ska strax avsluta min packning och vänta på att min pojkvän kommer hem från jobbet så att vi kan spendera de sista timmarna tillsammans innan mitt flyg.
Dock kommer jag inte att flyga hem till Sverige direkt; ikväll bär det av till León för att jag imorgon ska närvara på min värdsysters (från UWP) bröllop. Sedan flyger jag tillbaka till Mexico City på måndag, och vidare hem efter det.
Lustigt att det är just idag jag måste ta farväl av denna staden och Manuel. För exakt ett år sedan avslutades min turné med UWP, och jag var tvungen att säga hejdå till min cast som blivit min andra familj. Att säga hejdå blir aldrig lättare. Hela den morgonen spenderade jag bölandes, och likaså denna.
Fortfarande efter dessa fyra månader här har jag svårt att fatta att jag faktiskt flyttade hit. Att jag flyttade till ett land där jag inte kunde tala språket, ett land vars kultur är så oerhört annorlunda från Sveriges, för att bo tillsammans med min pojkvän och studera spanska. Det känns fortfarande som något jag aldrig skulle våga göra, så det är en ganska stor seger i sig, denna upplevelse. Min tid här har varit känsloblandad, helt klart. Men jag har fått erfarenheter för livet, och har dessutom lärt mig ett nytt språk. Jag har haft min sista spanskalektion och fått mitt certifikat.
Det ska bli väldigt trevligt att träffa familjen igen och att få spendera julen med dem, men det känns förbaskat sorgligt att åka härifrån, åka ifrån de underbara människor som finns i mitt liv här. Speciellt Manuel, förstås. Jag fruktar stunden när jag måste säga hejdå till honom. Jag har redan sagt hejdå till hans familj. Nej, farvältaganden blir aldrig lättare.
Nu slutar jag innan detta blir alltför sentimentalt. Har jag Internet på hotellet i León uppdaterar jag kanske därifrån. Tills dess...
...nos vemos!
Dock kommer jag inte att flyga hem till Sverige direkt; ikväll bär det av till León för att jag imorgon ska närvara på min värdsysters (från UWP) bröllop. Sedan flyger jag tillbaka till Mexico City på måndag, och vidare hem efter det.
Lustigt att det är just idag jag måste ta farväl av denna staden och Manuel. För exakt ett år sedan avslutades min turné med UWP, och jag var tvungen att säga hejdå till min cast som blivit min andra familj. Att säga hejdå blir aldrig lättare. Hela den morgonen spenderade jag bölandes, och likaså denna.
Fortfarande efter dessa fyra månader här har jag svårt att fatta att jag faktiskt flyttade hit. Att jag flyttade till ett land där jag inte kunde tala språket, ett land vars kultur är så oerhört annorlunda från Sveriges, för att bo tillsammans med min pojkvän och studera spanska. Det känns fortfarande som något jag aldrig skulle våga göra, så det är en ganska stor seger i sig, denna upplevelse. Min tid här har varit känsloblandad, helt klart. Men jag har fått erfarenheter för livet, och har dessutom lärt mig ett nytt språk. Jag har haft min sista spanskalektion och fått mitt certifikat.
Det ska bli väldigt trevligt att träffa familjen igen och att få spendera julen med dem, men det känns förbaskat sorgligt att åka härifrån, åka ifrån de underbara människor som finns i mitt liv här. Speciellt Manuel, förstås. Jag fruktar stunden när jag måste säga hejdå till honom. Jag har redan sagt hejdå till hans familj. Nej, farvältaganden blir aldrig lättare.
Nu slutar jag innan detta blir alltför sentimentalt. Har jag Internet på hotellet i León uppdaterar jag kanske därifrån. Tills dess...
...nos vemos!
måndag 13 december 2010
Min sista helg i Veracruz
Först av allt blev jag minst sagt chockad över nyheten angående den händelse i Stockholm som klassificerats som terrorattentat. Det är ingen trevlig nyhet alls, att sådana otäckheter tagit sig till Sverige. Det var ju för väl att ingen mer än idioten själv blev skadad eller värre. Låt oss hoppa att detta var första och sista gången.
Sista helgen med M är avslutad. Usch, det känns så overkligt. Så fruktansvärt fort tiden har gått här, och inte minst denna helgen. En bonus var dock att en helt ledig helg för honom faktiskt innebar en helt ledig helg; trots många falska alarm under söndagen, dvs. samtal från hans jobb, och att vi behövde lämna biosalongen mitt i en film (som dock sög) för att han trodde att han skulle behöva åka dit, så visade det sig att det inte alls behövdes. En hemskt mysig helg fick vi. För övrigt försöker jag att lite smått ignorera det faktum att jag åker härifrån på fredag för att inte börja storböla redan.
I lördags hade M organiserat en liten avskedsmiddag hemma hos hans morföräldrar, söt som han är. En hyfsat liten skara för att vara en släktträff, men dock ett flertal fastrar, en morbror, hans morföräldrar förstås, och hans mamma bland annat. M:s mamma hade gjort pambazos, det vill säga brödbullar fyllda med bönor, skinka, ost samt sallad om man så önskar, och dessutom ett tårtliknande bakverk som jag och M tagit med oss. Detta ackompanjerades av varm choklad. Mättnaden var överväldigande vill jag lova.
I söndags firades även en mycket viktig dag här i Mexico, nämligen dagen tillägnad la Virgen de Guadalupe. La Virgen är förmodligen den mest dyrkade religiösa symbolen i Mexico; hon är ungefär mexikanarnas egna jungfru Maria, och eftersom katolicismen är dominerande här firas denna dag storslaget.
Enligt legenden uppenbarade sig Guadalupe i öknen för en fattig man vid namn Juan Diego år 1531 den 9:e december. Hon bad honom att uppföra en kyrka tillägnad henne. Som ett bevis på att uppenbarelsen var äkta fick han med sig hennes kåpa att visa för prästen i byn, samt en mängd rosor han plockat på vägen. Tre dagar senare formade rosorna som låg i kåpan en bild av henne. Den 12:e december räknas alltså som hennes födelsedag, och firas runtom i Mexico. Hennes kåpa finns i basilisken i Mexico City, likaså originalavbildningen av henne, och dit vallfärdar tusentals människor för att fira hennes födelsedag där. De färdas ibland flera veckor för att kunna närvara, vissa till och med på knä.
Här i Veracruz samlades människorna runt den kyrka i staden som är dedikerad la Virgen. På vägen såg vi stadsbussar som körde på led och tutade i hennes ära, hus dekorerade med bilder av henne omgivna av blinkande ljus, och på gatan framför kyrkan var folkmassan tät bland marknadsstånden. Att komma in i kyrkan var inte ens att tänka på, utan vi höll oss till att få en liten glimt utifrån. Vi trodde att vi skulle få se när mariachibandet anlände och folket skulle sjunga Las Mañanitas (födelsedagssången, remember?) för henne, vilket är traditionen, men när vi satte oss ner med vars en ponche de frutas och frågade försäljarkvinnan om det visade det sig att det inte skulle börja förrän klockan fem på morgonen. Det hade varit kul att se, visst, men så länge ville vi inte vänta alls. Ingen av oss är religiös, så vi gjorde det främst för att få ta del av traditionen. Religiositeten här är minst sagt totalt annorlunda än i Sverige, och majoriteten av mexikanarnas högtider präglas av katolicismen.
Sista helgen med M är avslutad. Usch, det känns så overkligt. Så fruktansvärt fort tiden har gått här, och inte minst denna helgen. En bonus var dock att en helt ledig helg för honom faktiskt innebar en helt ledig helg; trots många falska alarm under söndagen, dvs. samtal från hans jobb, och att vi behövde lämna biosalongen mitt i en film (som dock sög) för att han trodde att han skulle behöva åka dit, så visade det sig att det inte alls behövdes. En hemskt mysig helg fick vi. För övrigt försöker jag att lite smått ignorera det faktum att jag åker härifrån på fredag för att inte börja storböla redan.
I lördags hade M organiserat en liten avskedsmiddag hemma hos hans morföräldrar, söt som han är. En hyfsat liten skara för att vara en släktträff, men dock ett flertal fastrar, en morbror, hans morföräldrar förstås, och hans mamma bland annat. M:s mamma hade gjort pambazos, det vill säga brödbullar fyllda med bönor, skinka, ost samt sallad om man så önskar, och dessutom ett tårtliknande bakverk som jag och M tagit med oss. Detta ackompanjerades av varm choklad. Mättnaden var överväldigande vill jag lova.
Pambazos.
Man blev mjölig om munnen av dem. M blir inte glad om han får reda på att jag lagt ut denna bilden, hihu.
Den mumsiga efterrätten. Krämen ovanpå är gjord av kondenserad mjölk, eller lechera som det kallas här.
I söndags firades även en mycket viktig dag här i Mexico, nämligen dagen tillägnad la Virgen de Guadalupe. La Virgen är förmodligen den mest dyrkade religiösa symbolen i Mexico; hon är ungefär mexikanarnas egna jungfru Maria, och eftersom katolicismen är dominerande här firas denna dag storslaget.
Enligt legenden uppenbarade sig Guadalupe i öknen för en fattig man vid namn Juan Diego år 1531 den 9:e december. Hon bad honom att uppföra en kyrka tillägnad henne. Som ett bevis på att uppenbarelsen var äkta fick han med sig hennes kåpa att visa för prästen i byn, samt en mängd rosor han plockat på vägen. Tre dagar senare formade rosorna som låg i kåpan en bild av henne. Den 12:e december räknas alltså som hennes födelsedag, och firas runtom i Mexico. Hennes kåpa finns i basilisken i Mexico City, likaså originalavbildningen av henne, och dit vallfärdar tusentals människor för att fira hennes födelsedag där. De färdas ibland flera veckor för att kunna närvara, vissa till och med på knä.
Här i Veracruz samlades människorna runt den kyrka i staden som är dedikerad la Virgen. På vägen såg vi stadsbussar som körde på led och tutade i hennes ära, hus dekorerade med bilder av henne omgivna av blinkande ljus, och på gatan framför kyrkan var folkmassan tät bland marknadsstånden. Att komma in i kyrkan var inte ens att tänka på, utan vi höll oss till att få en liten glimt utifrån. Vi trodde att vi skulle få se när mariachibandet anlände och folket skulle sjunga Las Mañanitas (födelsedagssången, remember?) för henne, vilket är traditionen, men när vi satte oss ner med vars en ponche de frutas och frågade försäljarkvinnan om det visade det sig att det inte skulle börja förrän klockan fem på morgonen. Det hade varit kul att se, visst, men så länge ville vi inte vänta alls. Ingen av oss är religiös, så vi gjorde det främst för att få ta del av traditionen. Religiositeten här är minst sagt totalt annorlunda än i Sverige, och majoriteten av mexikanarnas högtider präglas av katolicismen.
Smockfullt med människor på marknaden.
Smockfullt med folk utanför kyrkan också.
En annan del av marknaden.
Ponche de frutas.
fredag 10 december 2010
I sällskap med Ted Gärdestad en fredagseftermiddag
Jag ska fånga en ängeeel, fånga en äängeeel... Och så vidare.
Jag kom nyss hem från min sista - snyft - sånglektion på IVEC och väntar nu på att M ska komma hem han också. Min sista sånginsats gick hemskt bra, jag gav mig på Missy Higgins låt "Where I Stood", fruktansvärt bra låt. Endast min lärare och tre personer i min sånggrupp fick höra det, haha. Medlemsantalet har tunnats ut avsevärt under terminen. Det har kanske inte varit världen mest intressanta klass vad gäller undervisningen, men den har gjort underverk för min spanskaförståelse.
Jag kom förresten att tänka på - på tal om den udda konversation som jag skrev om i mitt förra inlägg - ett annat märkligt socialt utbyte. Tänk dig ett ganska flott café i centrum. Tänk dig att du går på toaletten för att utföra dina behov. Där var situationen, här följer vad som hände:
[Jag hör någon gå in i båset bredvid mig. Hon säger någonting men jag hör inte vad det är]
Kvinnan: Are you from USA? [Nu hör jag vad hon säger, men jag tänker att inte kan hon väl prata med mig?]
Kvinnan igen: Hello? Are you from USA? [Jag tänker fortfarande att hon inte pratar med mig och erinrar mig om en historia i vilken samma situation tog plats, vari den tilltalade svarar varpå personen som började ta kontakt mumlar "vänta lite du, en idiot här på toaletten i båset bredvid håller på att prata med mig"; han pratade alltså i telefon och inte alls med den som trodde sig vara tilltalad]
Kvinnan: [Knackar på väggen till mitt bås] Hello? Are you from USA?
Jag: [Fattar nu att hon pratar med mig] Oh! No, I'm not. I'm a Swede.
Kvinnan: My husband thought you were from the Netherlands.
Jag: Uh, okay. Nope, I'm from Sweden.
Kvinnan: Okay, I'll tell him that. Bye.
Alltså, ursäkta mig, men vem fasen börjar prata med främlingar sådär på toaletten? Privacy, por favor? Underhållande och oväntat, i vilket fall.
En smått komiskt sak skedde under dagens spanskalektion. Min lärare använder ofta dator och projektor för att visa bilder i kombination med den vokabulär vi går igenom. Idag pratade vi om personliga drag, fysiska och mentala, och med bilder från Googles bildsökning därtill. Hon sökte på något hemskt oskyldigt, kommer ej ihåg vad, men av någon anledning ploppade även upp en bild på, tja, en eregerad penis helt enkelt. Jag tyckte att oj, det var ju oväntat, men min lärare tyckte att det var så fruktansvärt pinsamt. Hon fnissade, täckte ansiktet och ursäktade sig flera gånger. Det tog henne säkert en minut att återhämta sig från detta enligt henne extremt pinsamma ögonblick, och förklarade sig med "vi tjejer i Mexico är inte vana vid att se sådant här alls". Intressant.
Jag kom nyss hem från min sista - snyft - sånglektion på IVEC och väntar nu på att M ska komma hem han också. Min sista sånginsats gick hemskt bra, jag gav mig på Missy Higgins låt "Where I Stood", fruktansvärt bra låt. Endast min lärare och tre personer i min sånggrupp fick höra det, haha. Medlemsantalet har tunnats ut avsevärt under terminen. Det har kanske inte varit världen mest intressanta klass vad gäller undervisningen, men den har gjort underverk för min spanskaförståelse.
Jag kom förresten att tänka på - på tal om den udda konversation som jag skrev om i mitt förra inlägg - ett annat märkligt socialt utbyte. Tänk dig ett ganska flott café i centrum. Tänk dig att du går på toaletten för att utföra dina behov. Där var situationen, här följer vad som hände:
[Jag hör någon gå in i båset bredvid mig. Hon säger någonting men jag hör inte vad det är]
Kvinnan: Are you from USA? [Nu hör jag vad hon säger, men jag tänker att inte kan hon väl prata med mig?]
Kvinnan igen: Hello? Are you from USA? [Jag tänker fortfarande att hon inte pratar med mig och erinrar mig om en historia i vilken samma situation tog plats, vari den tilltalade svarar varpå personen som började ta kontakt mumlar "vänta lite du, en idiot här på toaletten i båset bredvid håller på att prata med mig"; han pratade alltså i telefon och inte alls med den som trodde sig vara tilltalad]
Kvinnan: [Knackar på väggen till mitt bås] Hello? Are you from USA?
Jag: [Fattar nu att hon pratar med mig] Oh! No, I'm not. I'm a Swede.
Kvinnan: My husband thought you were from the Netherlands.
Jag: Uh, okay. Nope, I'm from Sweden.
Kvinnan: Okay, I'll tell him that. Bye.
Alltså, ursäkta mig, men vem fasen börjar prata med främlingar sådär på toaletten? Privacy, por favor? Underhållande och oväntat, i vilket fall.
En smått komiskt sak skedde under dagens spanskalektion. Min lärare använder ofta dator och projektor för att visa bilder i kombination med den vokabulär vi går igenom. Idag pratade vi om personliga drag, fysiska och mentala, och med bilder från Googles bildsökning därtill. Hon sökte på något hemskt oskyldigt, kommer ej ihåg vad, men av någon anledning ploppade även upp en bild på, tja, en eregerad penis helt enkelt. Jag tyckte att oj, det var ju oväntat, men min lärare tyckte att det var så fruktansvärt pinsamt. Hon fnissade, täckte ansiktet och ursäktade sig flera gånger. Det tog henne säkert en minut att återhämta sig från detta enligt henne extremt pinsamma ögonblick, och förklarade sig med "vi tjejer i Mexico är inte vana vid att se sådant här alls". Intressant.
onsdag 8 december 2010
Röd het chilipeppar i negativ bemärkelse
Nu var det dags för ännu en dag där blåsten tycks uppnå nästintill orkanstyrka. Hela ansiktet känns som att det är fullt med sand.
Jag ska ge er ett råd som jag önskar att någon hade gett mig innan jag gav mig på vad jag nu ska tipsa om: om ni ska hacka chilifrukt, använd handskar! Hela historien går som följer:
Igår var jag våghalsig och försökte mig på att laga en vegetarisk rätt med bönor i. Inte de färdiglagade bönorna på burk som finns i mataffärerna i Sverige, utan faktiska torra bönor from scratch. Detta innebar åtta timmars blötläggning och ca en timmes kokning för att de skulle få sin rätta konsistens och för att få bort de giftämnen som orsakar, um, gasbildning. Detta gick finemang tyckte jag, och konsistensen kändes rätt, men å andra sidan skulle jag inte få veta om tillagningen gått rätt till förrän efteråt...
I alla fall, bönorna skulle blandas med tomat, paprika, hackad lök och hackad chilifrukt. Jag hackade min chili, lade i lite mindre än vad det flummiga receptet kan ha angivit, och rörde om. En delikad gryta blev det, och M höll med. Dock började jag efter den avslutade måltiden få en brännande, smärtsam känsla i mina fingrar som inte blev bättre fastän jag tvättade händerna femtioelva gånger. Den intensifierades, men jag tänkte att det skulle gå över nästa dag och kröp till kojs.
Idag var det INTE BÄTTRE ALLS. Samma känsla i fingrarna, så jag fick lite smått panik och började desperat söka efter råd online. Där fanns allt från citronjuice till olivolja och handsprit. Citroner finns det inga här, bingo. Olivolja har vi inte i huset, bingo igen. Som tur hade vi en apelsin kvar, så jag baddade händerna i dess juice och följde upp detta med insmetande av vegetabilisk olja. Känslan kvarstod tills min tretimmarslektion i spanska (slutspurten nu) var över, och nu känns det mirakulöst nog mycket bättre!
Glöm alltså inte, gott folk, handskarna! Och klia er för helvete inte i ögonen (något jag faktiskt lyckades undvika).
En creepy kille kom fram till mig idag när jag väntade på bussen. Konversationen, översatt från spanska, gick ungefär såhär:
- Ursäkta, vad heter du?
- [Vill verkligen inte säga mitt namn, men tänker att det får gå för den här gången] Tinna.
- Va?
- Tinna.
- Ah. Vad gör du här? Studerar du?
- Ja.
- Hur länge till ska du stanna här?
- En vecka till ungefär.
- Inte länge till... Vad studerar du?
- Spanska.
- Okay. Skulle det besvära dig om jag frågade efter din emailadress och Facebook?
- Ja.
- Skulle det?
- Ja.
- Kan jag få din email?
- Nej.
- Snälla?
- Nej.
Konversation slut.
Förutom den gången en awkward engelskalärare började babbla om Mexicos historia för mig på samma hållplats har jag aldrig så intensivt önskat att bussen skulle komma.
Jag ska ge er ett råd som jag önskar att någon hade gett mig innan jag gav mig på vad jag nu ska tipsa om: om ni ska hacka chilifrukt, använd handskar! Hela historien går som följer:
Igår var jag våghalsig och försökte mig på att laga en vegetarisk rätt med bönor i. Inte de färdiglagade bönorna på burk som finns i mataffärerna i Sverige, utan faktiska torra bönor from scratch. Detta innebar åtta timmars blötläggning och ca en timmes kokning för att de skulle få sin rätta konsistens och för att få bort de giftämnen som orsakar, um, gasbildning. Detta gick finemang tyckte jag, och konsistensen kändes rätt, men å andra sidan skulle jag inte få veta om tillagningen gått rätt till förrän efteråt...
I alla fall, bönorna skulle blandas med tomat, paprika, hackad lök och hackad chilifrukt. Jag hackade min chili, lade i lite mindre än vad det flummiga receptet kan ha angivit, och rörde om. En delikad gryta blev det, och M höll med. Dock började jag efter den avslutade måltiden få en brännande, smärtsam känsla i mina fingrar som inte blev bättre fastän jag tvättade händerna femtioelva gånger. Den intensifierades, men jag tänkte att det skulle gå över nästa dag och kröp till kojs.
Idag var det INTE BÄTTRE ALLS. Samma känsla i fingrarna, så jag fick lite smått panik och började desperat söka efter råd online. Där fanns allt från citronjuice till olivolja och handsprit. Citroner finns det inga här, bingo. Olivolja har vi inte i huset, bingo igen. Som tur hade vi en apelsin kvar, så jag baddade händerna i dess juice och följde upp detta med insmetande av vegetabilisk olja. Känslan kvarstod tills min tretimmarslektion i spanska (slutspurten nu) var över, och nu känns det mirakulöst nog mycket bättre!
Glöm alltså inte, gott folk, handskarna! Och klia er för helvete inte i ögonen (något jag faktiskt lyckades undvika).
En creepy kille kom fram till mig idag när jag väntade på bussen. Konversationen, översatt från spanska, gick ungefär såhär:
- Ursäkta, vad heter du?
- [Vill verkligen inte säga mitt namn, men tänker att det får gå för den här gången] Tinna.
- Va?
- Tinna.
- Ah. Vad gör du här? Studerar du?
- Ja.
- Hur länge till ska du stanna här?
- En vecka till ungefär.
- Inte länge till... Vad studerar du?
- Spanska.
- Okay. Skulle det besvära dig om jag frågade efter din emailadress och Facebook?
- Ja.
- Skulle det?
- Ja.
- Kan jag få din email?
- Nej.
- Snälla?
- Nej.
Konversation slut.
Förutom den gången en awkward engelskalärare började babbla om Mexicos historia för mig på samma hållplats har jag aldrig så intensivt önskat att bussen skulle komma.
måndag 6 december 2010
Pachanga!
Så här spiffy var vi när det vankades fest för de anställda på M:s jobb.
M ifråga ser lite rädd ut på bilden, hihu. Mitt hår var för övrigt uppsatt, men det syns inte här.
Jösses, så mycket människor där var! M uppskattade det till runt 4 000, kanske mer.
Det bjöds på storslagen musikalisk underhållning i form av salsaartisten Oscar D'León från Venezuela. Folk dansade så det stod härliga till; jag och M vågade oss inte på så mycket dans dock. Alla är ju så grymt bra på att dansa här!
Huvudrätten: chiles en nogada, en typiskt mexikansk rätt just för att chilin innehåller alla färger i den mexikanska flaggan; granatäppelkärnorna för rött, såsen för vitt och koriandern(?) för grönt.
En trevlig kväll där jag fick erfara vad brakfest á la Mexico betyder!
Igår fick jag fixat mina sista julklappar. Jag och M inledde dagen med pannkakor med Nutella, och det finns inga ord som kan beskriva hur gott det var. Pannkakor - svenska, tunna pannkakor, med andra ord - har blivit standardfrukosten (eller snarare brunchen) på söndagarna. En tripp på eftermiddagen till M:s morföräldrars och mammas hus ledde till att vi kom hem med ett skrivbord med tillhörande skrivbordsstol (samt ett Wii till låns) vilket innebar att vi ökade vårt möbelprocentantal i huset med ca 70 %.
Efter en sådan mysig helg som vi hade känns det synd att det är måndag igen. Men nog om det, nu är det dags för mig att plugga spanska inför min exam imorgon. Slang, kroppsdelar, ordspråk och medicinska ord och uttryck står på schemat!
lördag 4 december 2010
Frukostinlägg
Här sitter jag i köket klockan 12:00 och käkar frukost en lördagmorgon, om det nu fortfarande räknas som morgon. Jag tog mig alltså en härlig sovmorgon. Tyvärr kunde inte M göra samma sak; han trodde att han skulle få vara ledig idag, men icke, det blir halva jobbdagen som alltid varannan lördag. Ikväll vankas det i alla fall vad jag förespår är en brakfest; företaget han jobbar för slår på stort med en fest för alla anställda, och med tanke på att en helvetes massa människor jobbar där (ca 3 000) lär det nog bli ganska packat!
Dessutom kommer ett, enligt M, känt salsaband dit och står för underhållningen. Vi kunde ju inte vara sämre vi, så hör och häpna, jag fick med mig honom för två veckor sedan på en salsalektionen! Den stackars karlen hatar ju att dansa, men ville ändå ha möjligheten att se bra ut inför sina kollegor. Vi lärde oss bara the very basics, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss med tanke på vår föga erfarenhet av salsa! Läraren var dock onödigt hård mot M, så blir det fler lektioner går vi nog inte tillbaka dit.
Jag har till och med köpt en slimmad röd festklänning och vad jag hoppas kan räknas som finskor (SKOR, alltså, inte finska kvinnor), inte bara för denna kväll utan också för det bröllop jag ska på i León innan jag flyger hem.
Igår kväll vankades Comandante Mono-gig på ett trashigt ställe som förut var en lagerlokal. Vid ingången fick alla något ritat på armen för att visa att de blivit insläppta, alla obsceniteter av olika slag. Jag fick ett hakkors. Stilfullt.
Bandet spelade ett bra gig, förutom att ljudet kunde varit rätt så mycket bättre. De fick sig en rätt hyfsad moshpit framme vid scenen, vilket alltid hjälper. Mitt under spelningen kom en kille fram till mig och frågade "Är du mexikan?". Ser jag ut som en mexikan eller? "Näee, jag är svenne", svarade jag, varpå jag fick förklara var Sverige ligger. Han tackade för sig och återvände till sin clique. Detta var bara en av kvällens random händelser.
För övrigt har mitt sinnestillstånd den senaste veckan varit lite halvt panikslaget. Det har slått mig på riktigt att jag bara har två veckor kvar här i Veracruz, staden som varit mitt hem nu i fyra månader. Det må inte låta som speciellt mycket tid, men man hinner göra sig bra hemmastadd på den tiden. Säkerligen har min käre pojkvän bidragit till detta, och det är främst detta faktum - att vi snart återigen kommer att befinna oss på helt olika sidor av jordklotet - som bidrar till min panik. Usch.
Den goda nyheten är att jag, på de här två veckorna som jag haft min nya lärare, blivit ca 100 % mer självsäker vad gäller min spanska. Med facit i hand kan jag ju tycka att det är lite synd att jag inte bytte tidigare... Men oh, vad det känns bra att inte känna sig hämmad eller bortgjord längre! Jag skämdes innan för att snacka spanska för jag visste att vad jag sa inte var korrekt, men nu skiter jag i det och gör så gott jag kan. Som man växer då!
Jag måste bara hitta något/några sätt att hålla igång spanskan när jag kommer hem, jag vill inte förlora allt det jag lärt mig. I ärlighetens namn så känner jag att jag kan mer spanska nu efter fyra månader än jag någonsin kunde tyska efter sex år. Spanskan har för övrigt ätit upp min tyska, så skulle jag försöka mig på att prata tyska nu skulle det bli spanska med tysk brytning. Aj aj.
Så fort jag är klar med min skinkmacka måste jag ta tag i städningen, a.k.a. min absoluta favoritsyssla. Tvi vale.
Hasta luego!
Dessutom kommer ett, enligt M, känt salsaband dit och står för underhållningen. Vi kunde ju inte vara sämre vi, så hör och häpna, jag fick med mig honom för två veckor sedan på en salsalektionen! Den stackars karlen hatar ju att dansa, men ville ändå ha möjligheten att se bra ut inför sina kollegor. Vi lärde oss bara the very basics, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss med tanke på vår föga erfarenhet av salsa! Läraren var dock onödigt hård mot M, så blir det fler lektioner går vi nog inte tillbaka dit.
Jag har till och med köpt en slimmad röd festklänning och vad jag hoppas kan räknas som finskor (SKOR, alltså, inte finska kvinnor), inte bara för denna kväll utan också för det bröllop jag ska på i León innan jag flyger hem.
Igår kväll vankades Comandante Mono-gig på ett trashigt ställe som förut var en lagerlokal. Vid ingången fick alla något ritat på armen för att visa att de blivit insläppta, alla obsceniteter av olika slag. Jag fick ett hakkors. Stilfullt.
Bandet spelade ett bra gig, förutom att ljudet kunde varit rätt så mycket bättre. De fick sig en rätt hyfsad moshpit framme vid scenen, vilket alltid hjälper. Mitt under spelningen kom en kille fram till mig och frågade "Är du mexikan?". Ser jag ut som en mexikan eller? "Näee, jag är svenne", svarade jag, varpå jag fick förklara var Sverige ligger. Han tackade för sig och återvände till sin clique. Detta var bara en av kvällens random händelser.
För övrigt har mitt sinnestillstånd den senaste veckan varit lite halvt panikslaget. Det har slått mig på riktigt att jag bara har två veckor kvar här i Veracruz, staden som varit mitt hem nu i fyra månader. Det må inte låta som speciellt mycket tid, men man hinner göra sig bra hemmastadd på den tiden. Säkerligen har min käre pojkvän bidragit till detta, och det är främst detta faktum - att vi snart återigen kommer att befinna oss på helt olika sidor av jordklotet - som bidrar till min panik. Usch.
Den goda nyheten är att jag, på de här två veckorna som jag haft min nya lärare, blivit ca 100 % mer självsäker vad gäller min spanska. Med facit i hand kan jag ju tycka att det är lite synd att jag inte bytte tidigare... Men oh, vad det känns bra att inte känna sig hämmad eller bortgjord längre! Jag skämdes innan för att snacka spanska för jag visste att vad jag sa inte var korrekt, men nu skiter jag i det och gör så gott jag kan. Som man växer då!
Jag måste bara hitta något/några sätt att hålla igång spanskan när jag kommer hem, jag vill inte förlora allt det jag lärt mig. I ärlighetens namn så känner jag att jag kan mer spanska nu efter fyra månader än jag någonsin kunde tyska efter sex år. Spanskan har för övrigt ätit upp min tyska, så skulle jag försöka mig på att prata tyska nu skulle det bli spanska med tysk brytning. Aj aj.
Så fort jag är klar med min skinkmacka måste jag ta tag i städningen, a.k.a. min absoluta favoritsyssla. Tvi vale.
Hasta luego!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)