Strax innan klockan ett i morse kunde jag återförenas med min familj på Kastrup. Efter drygt 33 timmars resande. En lång resa med andra ord, på grund av flera förseningar. Faktum är att alla mina tre flygresor var försenade, vissa värre än andra. Men trots förseningarna hade jag en otrolig tur som kom iväg alls, med tanke på snöovädret. Flygresan från Mexico City till Paris var ungefär tre timmar försenad (ett flyg som dagen före inte ens hade lyft) och resan från Paris till Köpenhamn likaså. Men jag kom fram, och med mitt bagage till och med.
Faktum är att inte ens resan från Veracruz till León gick som planerat. Jag skulle ha rest på fredagskvällen, och jag stod som förväntat storbölandes i kön tillsammans med Manuel. När vi väl kom fram visade det sig att planet till Mexico City var så försenat att jag inte skulle hinna med min resa till León. Med andra ord blev resan ombokad till morgonen efter; i motsats till hur man normalt brukar reagera på något sånt blev jag och M överlyckliga. En kväll till tillsammans. Det var underbart, men nog så fruktansvärt morgonen efter. Inga detaljer behövs anbående mitt ändlösa snörvlande och hulkande...
Min värdsysters bröllop i León var hemskt trevligt. Hon var himlastormande vacker, och det hela var väldigt romantiskt. Så roligt det var att få träffa min León-familj igen.
Min hemresa behöver inte ges i detalj. Huvudsaken är att jag är hemma nu, med miljoner minnen och erfarenheter mer än jag reste härifrån med för drygt fyra månader sedan. Kallt som satan är det ute, men en vit jul blir det i alla fall. Trots att det förstås var väldigt trevligt att se familjen igen så befann jag mig igår i krisläge igår av chocken att vara tillbaka till denna oerhört bekanta miljö. Det är bättre idag, har haft fullt upp hela dagen.
Men jag funderar redan på vart jag ska åka härnäst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar