Röd het chilipeppar i negativ bemärkelse

Nu var det dags för ännu en dag där blåsten tycks uppnå nästintill orkanstyrka. Hela ansiktet känns som att det är fullt med sand.

Jag ska ge er ett råd som jag önskar att någon hade gett mig innan jag gav mig på vad jag nu ska tipsa om: om ni ska hacka chilifrukt, använd handskar! Hela historien går som följer:

Igår var jag våghalsig och försökte mig på att laga en vegetarisk rätt med bönor i. Inte de färdiglagade bönorna på burk som finns i mataffärerna i Sverige, utan faktiska torra bönor from scratch. Detta innebar åtta timmars blötläggning och ca en timmes kokning för att de skulle få sin rätta konsistens och för att få bort de giftämnen som orsakar, um, gasbildning. Detta gick finemang tyckte jag, och konsistensen kändes rätt, men å andra sidan skulle jag inte få veta om tillagningen gått rätt till förrän efteråt...
I alla fall, bönorna skulle blandas med tomat, paprika, hackad lök och hackad chilifrukt. Jag hackade min chili, lade i lite mindre än vad det flummiga receptet kan ha angivit, och rörde om. En delikad gryta blev det, och M höll med. Dock började jag efter den avslutade måltiden få en brännande, smärtsam känsla i mina fingrar som inte blev bättre fastän jag tvättade händerna femtioelva gånger. Den intensifierades, men jag tänkte att det skulle gå över nästa dag och kröp till kojs.
Idag var det INTE BÄTTRE ALLS. Samma känsla i fingrarna, så jag fick lite smått panik och började desperat söka efter råd online. Där fanns allt från citronjuice till olivolja och handsprit. Citroner finns det inga här, bingo. Olivolja har vi inte i huset, bingo igen. Som tur hade vi en apelsin kvar, så jag baddade händerna i dess juice och följde upp detta med insmetande av vegetabilisk olja. Känslan kvarstod tills min tretimmarslektion i spanska (slutspurten nu) var över, och nu känns det mirakulöst nog mycket bättre!
Glöm alltså inte, gott folk, handskarna! Och klia er för helvete inte i ögonen (något jag faktiskt lyckades undvika).

En creepy kille kom fram till mig idag när jag väntade på bussen. Konversationen, översatt från spanska, gick ungefär såhär:

- Ursäkta, vad heter du?
- [Vill verkligen inte säga mitt namn, men tänker att det får gå för den här gången] Tinna.
- Va?
- Tinna.
- Ah. Vad gör du här? Studerar du?
- Ja.
- Hur länge till ska du stanna här?
- En vecka till ungefär.
- Inte länge till... Vad studerar du?
- Spanska.
- Okay. Skulle det besvära dig om jag frågade efter din emailadress och Facebook?
- Ja.
- Skulle det?
- Ja.
- Kan jag få din email?
- Nej.
- Snälla?
- Nej.
Konversation slut.

Förutom den gången en awkward engelskalärare började babbla om Mexicos historia för mig på samma hållplats har jag aldrig så intensivt önskat att bussen skulle komma.