Frukostinlägg

Här sitter jag i köket klockan 12:00 och käkar frukost en lördagmorgon, om det nu fortfarande räknas som morgon. Jag tog mig alltså en härlig sovmorgon. Tyvärr kunde inte M göra samma sak; han trodde att han skulle få vara ledig idag, men icke, det blir halva jobbdagen som alltid varannan lördag. Ikväll vankas det i alla fall vad jag förespår är en brakfest; företaget han jobbar för slår på stort med en fest för alla anställda, och med tanke på att en helvetes massa människor jobbar där (ca 3 000) lär det nog bli ganska packat!

Dessutom kommer ett, enligt M, känt salsaband dit och står för underhållningen. Vi kunde ju inte vara sämre vi, så hör och häpna, jag fick med mig honom för två veckor sedan på en salsalektionen! Den stackars karlen hatar ju att dansa, men ville ändå ha möjligheten att se bra ut inför sina kollegor. Vi lärde oss bara the very basics, men jag tyckte vi gjorde bra ifrån oss med tanke på vår föga erfarenhet av salsa! Läraren var dock onödigt hård mot M, så blir det fler lektioner går vi nog inte tillbaka dit.
Jag har till och med köpt en slimmad röd festklänning och vad jag hoppas kan räknas som finskor (SKOR, alltså, inte finska kvinnor), inte bara för denna kväll utan också för det bröllop jag ska på i León innan jag flyger hem.

Igår kväll vankades Comandante Mono-gig på ett trashigt ställe som förut var en lagerlokal. Vid ingången fick alla något ritat på armen för att visa att de blivit insläppta, alla obsceniteter av olika slag. Jag fick ett hakkors. Stilfullt.
Bandet spelade ett bra gig, förutom att ljudet kunde varit rätt så mycket bättre. De fick sig en rätt hyfsad moshpit framme vid scenen, vilket alltid hjälper. Mitt under spelningen kom en kille fram till mig och frågade "Är du mexikan?". Ser jag ut som en mexikan eller? "Näee, jag är svenne", svarade jag, varpå jag fick förklara var Sverige ligger. Han tackade för sig och återvände till sin clique. Detta var bara en av kvällens random händelser.

För övrigt har mitt sinnestillstånd den senaste veckan varit lite halvt panikslaget. Det har slått mig på riktigt att jag bara har två veckor kvar här i Veracruz, staden som varit mitt hem nu i fyra månader. Det må inte låta som speciellt mycket tid, men man hinner göra sig bra hemmastadd på den tiden. Säkerligen har min käre pojkvän bidragit till detta, och det är främst detta faktum - att vi snart återigen kommer att befinna oss på helt olika sidor av jordklotet - som bidrar till min panik. Usch.

Den goda nyheten är att jag, på de här två veckorna som jag haft min nya lärare, blivit ca 100 % mer självsäker vad gäller min spanska. Med facit i hand kan jag ju tycka att det är lite synd att jag inte bytte tidigare... Men oh, vad det känns bra att inte känna sig hämmad eller bortgjord längre! Jag skämdes innan för att snacka spanska för jag visste att vad jag sa inte var korrekt, men nu skiter jag i det och gör så gott jag kan. Som man växer då!
Jag måste bara hitta något/några sätt att hålla igång spanskan när jag kommer hem, jag vill inte förlora allt det jag lärt mig. I ärlighetens namn så känner jag att jag kan mer spanska nu efter fyra månader än jag någonsin kunde tyska efter sex år. Spanskan har för övrigt ätit upp min tyska, så skulle jag försöka mig på att prata tyska nu skulle det bli spanska med tysk brytning. Aj aj.

Så fort jag är klar med min skinkmacka måste jag ta tag i städningen, a.k.a. min absoluta favoritsyssla. Tvi vale.
Hasta luego!