Familjen

I Mexico är familjen viktigast.

Under min sammanlagda tid här har jag kommit att inse hur annorlunda familjementaliteten är här jämfört med i Sverige. Min inledande mening i kombination med föregående mening betyder naturligtvis inte att familjen inte är viktig(ast) i Sverige, utan främst att familjeumgänget och omhändertagandet av släkten är annorlunda.
I M:s förra hus bor tre generationer av hans släkt - hans morföräldrar, hans mamma och hans syster. I min värdfamiljs hus i Puebla bodde även där tre generationer. I min värdfamiljs hus i Mexico City bodde fyra generationer. Hur vanligt är detta i Sverige?

Och varför är det på så vis? Själv fick jag mig en rejäl ögonöppnare förra året när vi var ute med Up with People i mexikanska skolor och gjorde volontärarbete. Vi fick i uppgift att organisera en aktivitet som hette "Take a Stand", vilket gick ut på att man beroende på sin åsikt i en tvåalternativsfråga skulle ställa sig på motsvarande åsikts sida av rummets mitt. En av frågorna var "När dina föräldrar blir gamla, kommer du då att ta hand om dem själv eller placera dem på ett ålderdomshem?". Jag tror inte att det var en enda mexikansk elev som valde ålderdomshemsalternativet. De fick senare i uppgift att argumentera för sitt val, och de var enstämmiga - de såg det som en ära att få ta hand om sina föräldrar, eftersom de tagit hand om dem från när de var små, och detta blir alltså en chans för dem att ge tillbaka och visa denna tacksamhet. Och på andra sidan stod majoriteten av min Up with People-grupp. Det fick mig verkligen att tänka efter. Hur många i Sverige hade tagit på sig detta? Inte för att de inte bryr sig om sina föräldrar, men för att det skulle göra deras egna liv lite besvärligare.

För många mexikanare råder ingen tvekan angående deras föräldrar, de har vetat sedan länge att de vill ta hand om dem - inklusive att bo tillsammans med dem - när de blir gamla. Normen är alltså annorlunda här. Det är även regelbundenheten för familjeträffar. Söndagen är för de flesta här en avsatt dag för familjeaktivitet. Och med familjen menar jag inte endast den närmsta familjen utan här snackar vi lunch för fastrar, morbröder, kusiner, styvbarn - you name it. Hur många svenska familjer träffas så många och så ofta? Det är liksom en självklarhet att man träffas varje vecka. Med andra ord har jag varit på väldigt många get-togethers med M:s familj. En klar kontrast mot den bild jag fått av den svenska släktmentaliteten där tvånget ibland verkar dominera viljan.

En annan sak som är vanlig i Mexico men som jag tror är högst ovanlig i Sverige är att det är väldigt vanligt att bo hemma hos föräldrarna tills man gifter sig. Återigen en kontrast som kanske ligger inbäddad i de respektive kulturerna, att man i Sverige verkar sträva efter en tidigare självständighet och att bryta sig loss från familjenästet. Att stanna i föräldrahemmet tills man gifter sig skulle förmodligen ses som en aning märkligt och omoget, medan det här är helt normalt, både ur ett familjeperspektiv och ett ekonomiperspektiv.

Så, in conclusion, ser mexikanarna kanske lite mer osjälviskt på uppgiften att ta hand om sina föräldrar som nått ålderns höst, eller är det helt enkelt en självklar del av kulturen som vi inte riktigt har? Har de inte riktigt samma behov för den självständighet och det "avstånd" till föräldrarna och släkten som svenskar verkar vilja ha?

Jag vet i alla fall vem som ska åka och hälsa på sina farföräldrar och kusiner när hon kommer tillbaka till Sverige...